Vilse i pannkakan

När det var dags att svida om till dagens lunchpass upptäckte jag till min besvikelse att jag glömt gps-klockan hemma. Ok. Jag är kanske liite fixerad av hur långt och hur länge jag springer. Lite. Annars är det en rätt skön upplevelse att bara springa på känsla. Känns det bra så är farten den rätta. Känns det tungt så går det för fort. Kroppen är tveklöst det allra bästa instrumentet för den kontrollen. Ibland blir man ju stressad, eller glad, av att kolla på gps:ens hastighet.

Sen är det ju det där att föra träningsdagbok också. Vet man varken tid eller sträcka blir det ju i förlängningen omöjligt att hålla koll. Och en av drivkrafterna bakom min träning i alla fall, är just det här att titta på kurvor och grafer. Se träningsmängd och tid. Jämföra och räkna. Fylla på med timmar och kilometer. Blad efter blad i träningsdagboken.

Så idag kände jag mig helt vilsen. Inte för att jag sprang och stirrade mig själv på en tom handled, men nog är det roligt att veta när man tryckt på i uppförsbackarna om man gjorde det bra, lagom eller fy fy.. dåligt! Nu fick jag, som sagt, bara lulla på som det kändes bra.

Men det var skönt ute. Jag var ute för en liten ”skadekontroll”-runda efter helgens tävling. Trots utlovade regnskurar sprang jag i ett gassande solsken. En perfekt löpdag. Så utan någon som helst koll på farten njöt jag av löpningen och solen. Och rapporterna kom in från hela kroppen. ”Vänster fot ok!” ”Höger fot ok!” "Vänster vad ok!” Osv. Jag kände mig till och med stark i backarna trots helgens många motlut! Det som kändes var höger fotled när jag gick nerför trappen till omklädningsrummet efter avslutad löprunda.

Och det var många som njöt av den här måndagen tror jag. Jag mötte fem andra löpare. Inget ovanligt. Det som dock var ovanligt var att samtliga fem log och hejade, möjligen ansträngt men ändå glatt. En bra dag idag!