Termometern visar bara fem grader. Dimman hänger i trädtopparna i skogen ovanför tomten. Solen har ännu inte kikat upp över horisonten. Luften är frisk och klar och lätt att andas.
Tidig morgon.
Jag tar
favoritrundan upp på berget runt Bjusansjön.
I skogen hör jag
bara vinden i trädtopparna och en och annan fågel långt in bland träden. Över
vattnet i sjön högst upp på berget ligger små dimstråk trots att det blåser
rätt friskt.
Jag funderar över
den en annalkande hösten och känner för några hjärtslag melankoli.
Men sedan bryter
solen omsider igenom dimman och vattnet från gårdagens åskskurar får trädens
blad att gnistra och glänsa som om de vore inhöljda i flytande silver. Och
trots att kroppen är sliten efter veckans redan många träningspass så känns
steget lätt.
Därför att jag
kan. Den vetskapen. Det är känsla! Det är glädje.
Och sen kommer
jag fram dit där skogen glesnar och jag ser ut över hela staden. Solen lyser
mig rakt i ansiktet och jag ler brett. ”God morgon”, säger jag till den. Och
det värmer genom tyget i mina tunna tights.
Jag tänker på
maken som väntar på mig bara halvannan kilometer därifrån. I vårt gemytliga
kök. För gemensam frukost.
Det är känsla!
Den vetskapen. Det är lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar