Månsken i februari

"Månen hänger tyst i himmelshus" strax ovanför skogen. Ljuset är rödaktigt. Mina sömniga tankar klarnar i den kyliga morgonluften. Jag har svårt att släppa den magiska synen. Jag och månen är ensamma. Husen ligger mörka och allt är stilla. Jag vill inte ens andas. Rädd att störa och förstöra magin.

Månnedgång i februari.

Sen vänder jag månen ryggen och springer iväg. Rörelserna går på rutin. Fötterna känns som de knappt snuddar den isiga vägen. Men det krasar och knastrar av mina steg och det låter nästan som kanonskott när det ekar mellan husen. Jag skyndar mig ut från området.

Och så går det så där segt igen. Det känns som jag springer fort. Men gps:en vittnar om något helt annat. Jag förstår bara inte! Och i takt med att jag stirrar mig blind på farten så blir jag också att känna hur långsamt och tungt det går.

Det håller i sig i dryga två kilometer. Sen känns det bättre igen. Och det går bättre igen. Och det blir lite roligare igen. Jag har nog en viss startsträcka.

Jag möter två kvinnor inte långt hemifrån. De är bägge klädda i reflexvästar och rosa mössor och jag tänker för mig själv att det är tur att jag valde bort min rosa mössa annars hade det ju varit på gränsen till löjligt. Typ har alla motionerande kvinnor reflexväst och rosa mössa? Det lustiga är att jag 50 minuter senare, på exakt samma ställe, möter dem igen. Fast nu åt motsatta hållet. Och vi hejar glatt!

När jag ska korsa Fabriksgatan kommer det en tung timmerlastbil. Visserligen borde jag synas tydligt och visar också tydligt att jag har för avsikt att korsa gatan på övergångsstället, men jag är varken Stålmannen eller Terminatorn och det skulle ta räddningspersonalen halva dagen att tvätta bort mig från grillen och dessutom har jag inte bråttom så jag stannar för att vara snäll och artig och släppa fram honom och vad händer? Timmerbilen stannar. Med hakan på bröstet och en mun som en fågelholk springer jag över och vinkar med handen till tack. Det här måste vara ett tecken och starten på ännu en underbar dag i mitt liv.

Och så på rundans högsta punkt, efter dryga sex kilometer, vänder jag och springer mot månen igen. Och den lyser så otroligt starkt. Stor och nästan rund. Det är helt ofattbart att det inte är månen som lyser utan faktiskt solen som lyser på månen så den lyser på oss! Man kan inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur stark solen faktiskt är. Naturen är i sanning storslagen och fantastisk!

Hemma väntar maken med en framdukad, rejäl och god, frukost. :-)