För vissa blev det en sen kväll igår. Mycket sen kväll. Eller natt är väl rättare sagt. Och ändå dök inte katten upp så man kom iväg på flygturen. ;-) Följaktligen blev det också sovmorgon. En riktig sovmorgon. Lång sådan. När vi åt frukost var det i det närmaste dags för lunch.
Det var ju så klart en chansning eftersom ett bekant institut hade lovat riktigt grisväder. Den lediga fredagen till ära och allt. Detta oväder såg inte vi tillstymmelse av i alla fall. Finns det alls så är det någon helt annan stans.
Ännu en gång tog vi oss till sportfältet. Idag för ytterligare ett kvalitetspass. Idag av modell kortare. Åttahundringar var det som gällde.
Jag hade ingen ångest. Inga förväntningar. Inga dåliga eller bra vibbar. Jag gick in i träningen med öppet sinne.
Fotpod håller koll på kadensen.
För att känna mig snabb hade jag dock tagit mina DS Racer. Första passet som jag har dem ute. Under vintern har de bara gått på bandet.
För att känna mig både snabb och snygg hade jag, för andra gången någonsin, tagit mina allra tjusigaste tights. De är riktigt läckra om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag ju så klart på min egen blogg! :-D
Tio varv runt övre delen av sportfältet. Och jag var, innan varven var sprungna, riktigt glad för att jag inte var där ensam. Jag tror ärligen inte att jag haft den mentala styrkan att pressa mig.
Bra med en Coach som hare vid behov!
Första och andra varvet gick bra. Tredje kändes som att det nog skulle bli ett jobbigt pass och det var också här som jag nog slutade att svara på tilltal. Fjärde varvet tänkte jag att sex intervaller var nog max vad jag skulle klara. Efter fyran fick jag också konstigt nog tårar i ögonen. Motvindens fel? Femman rullade på, men nu kändes det som att vilan mellan intervallerna var lite för kort. Under sexan kändes det som att jag skulle vara tvungen att släppa på hastigheten vilket jag tack och lov inte gjorde. Sjuan var plågsam och redan under de första 100 meterna var jag tvungen att trycka på mer än vad som var bekvämt och jag räknade idiotiskt nog ner. 3200 meter kvar. Åttan var helt enkelt grisjobbig. Men med två intervaller kvar var det ju hoppfullt. Efter nian säger Coach att jag hade klarat det. ”Den sista klarar man alltid!” Och jag misstänkte att han förmodligen hade rätt. ”Ni ser ut som ni håller på att ta livet av er!” Det är inte direkt sådana uppmuntrande kommentarer man vill ha. Tionde och sista intervallen kändes bra. Inte så att den inte var jobbig. Tvärtom. Men nu visste också jag att jag hade klarat det.
Skorna är vansinnigt hårda. Känns som de helt saknar ”svikt och dämpning”. Däremot kändes de också galet lätta. Blir man snabbare av lätta skor? Jag vet inte.
Och även om det var svalt i luften var det bara så skönt att solen sken.
Om jag inte skrivit det förut: GLAD PÅSK! Hoppas att ni får mycket och bra löpning.
Jag är glad att det är över!
Stark snabb och snygg löpare alltså! Påskkram !
SvaraRadera