Idag blev det två pass. Lite drygt elva kilometer bägge två.
Och de blev nästan lika olika som de jag skrev om här om dagen.
Dagens första pass var i den värmande vårsolen. Visserligen blåste det lite snålt då jag fick motvind på vägen hem, men fåglarna sjöng i högan sky och det var verkligen vår i luften. Det var riktigt behagligt. Jag hade dessutom lite problem att hålla ner farten. Det kändes förvånansvärt bra. Pigga fötter. Spanande ivrigt efter gula små solar i det torra gräset i slänterna längs vägen. Skulle verkligen inte ha förvånat mig om den första lilla tussilagon hade vågat sig på att kika fram.
När vi tre timmar senare klev ut på uppfarten möttes vi av de första stora dropparna. Ner över staden låg regnmolnen grå och tunga. Det var bara en tidsfråga. Och mycket riktigt. Regnet ökade allt mer i intensitet. Och vi hann halvannan mil hemifrån innan den värsta skuren var över oss. Det var samtidigt som vi svängde tillbaka och mötte den fullskaliga motvinden som obehindrat svepte fram över Tunaslätten. Det piskade i ansiktet som småspik. Jag hade dessutom valt en för tillfället rent ut sagt urusel klädsel. Det regnade rakt igenom min jacka. När jag försökte värma händerna genom att dra ner ärmarna blev jag bara kallare. Dropparna där jackan slutade sögs rakt genom mina byxor och kylde ner min mage. Vattnet rann nerför benen och fyllde upp mina skor.
OK. Jag får väl skämmas men jag önskade mig bara hem. Hem. HEM. Det blev inte bättre av att maken började yrsla om varma bad!
Men jag tröstade mig med att sådana här löppass verkligen är danande.
Hade inte maken varit med och kunna låsa upp dörren är det tveksamt om vi kommit in. Mina händer var stelfrusna. Där tröstade jag mig med att så länge det gör ont är det bra. När de inte känns längre – då är det dags att bli orolig.
Det blev ett varmbad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar