Tillbaka på pappas gata

Snipp snapp snut – och så var den semestern slut!

Det gick fort, men så var den också ovanligt kort. Semestern. Och så plötsligt är allt tillbaka i vanliga gängor igen. Business as usual. Äta – jobba – sova – träna. I någon oordning. Livet flyter obemärkt förbi. Det är som att ta en näve med sand. När man knyter handen rinner sanden obönhörligen iväg. Semesterkänslan är lika svår att behålla.

Så vart tog den vägen?

Minnet av Livigno ligger som bomull kring hjärtat. En lisa. Ett lugn. Sol. Blå himmel. Fria vidder. Tid.

Livignodalgången.

Ranunkel och i fjärran Livignosjön.

Och jag och maken var mest som kalvar just utsläppta på en vårblommig äng. Galopp galopp! Vandring, löpning, rullskidor och cykel. Just make your choice! Mat, dryck och glass. God sömn på det. Och massor med solkräm!

Murmeldjur. 

Vi tog oss upp på två 3000-meters toppar i området. Monte Breva i strålande sol och Al Vach i regn och dimma.

Al Vach.

4000 meter

Planen var som sådan att när vi väl acklimatiserat oss i Livigno skulle vi dra vidare och bestiga Valaisalpernas högsta topp, Dufourspitze. Ett mäktigt berg med en vild och vacker omgivning, som tyvärr hamnat lite i skymundan av lillebror i väster, Matterhorn.

Vi kollade varje kväll in väderprognosen men den var inte god. Faktum är att den bara blev sämre och sämre. Tillslut fick vi utöka intressesfären till andra ”roliga” 4000-meters berg, men väderläget över hela Alperna var vissen. Många dagar fram. På alla toppar!

Efter att ha skjutit på beslutet blev det tillslut att chansa och åka till Pont i Italien för att ta oss upp på Gran Paradiso. Kanske inte det roligaste av berg, men höjden var ändå den rätta, över 4000, och det skulle bli en väderlucka.

Med betoning på just skulle. Dagen vi gick upp till hyttan där vi övernattade var det strålande sol och varmt. Eftermiddagen då vi gick ner från samma hytta efter en lyckad topptur var vädret det samma.

Men!

När vi gick upp i ottan och åt frukost dagen D så regnade det. Tre timmar senare regnade det också, men eftersom det var vår enda chans så gick vi. Uppåt. Regn. Dimma. Vind. Snö. Siktförhållanden närmade sig ibland whiteout men ibland kunde vi faktiskt ana och till och med se klippor i dimman.

Men!

Sanningen är den att hade vi inte kunnat följa ett spår, visserligen igendrivet och -snöat emellanåt, hade vi inte tagit oss ända upp.

Nu stod hon plötsligt där, Madonnan på ”Madonna-toppen”, som från ingenstans i dimman.

Hon fick en klapp på benet. Obligatoriska foton togs och så var vi off igen.

Madonnatoppen på Gran Paradiso.

Summan av Gran Paradiso är: Gjort är ju gjort, men 4061 skäl till att sova i Vittorio Emanuele hyttan räcker inte till för att göra om just det. Däremot tror jag att bestigning av berget med lätthet kan göras direkt från dalen om man är acklimatiserad och vid god kondition. Och 4000 meter är alltid 4000 meter så varför inte? För den nyfikne som undrar vad som egentligen hände i hyttan så kan jag bara ge er ytterligare en ledtråd och skriva att jag kom att tänka på min goda vän D och en händelse hon blev med om i Indien. Japp. Nog om detta. En del saker gör man bäst i att glömma..

Hemma i Chamonix

Det blev en tur till allra bästa Chamonix också. Och några riktigt fina träningspass. Jag sprang bland annat de tre sista milen på UTMB-banan och fick närkontakt med en hel flock chamoiser med ungar.

Och så blev det förstås också en obligatorisk pizza på Rencard i Argentière hos den sympatiska norskan. Ett måste om du har vägarna förbi! Bästa restaurangen i stada!

Sen regnade vi hem. Hela vägen hem till Sverige.