Frånvarande

Jag försöker att alltid vara närvarande. Jag tror på att leva här och nu. Och det där brukar jag speciellt tänka på då jag tränar. Det kan göra träningen lättare men ibland även göra den svårare. Men för mig är det för det mesta ett bra sätt att slappna av. Man kan bara göra det man gör liksom när man är ute i skogen. Jag lyssnar på fåglarna, vinden i trädtopparna, bäckarna som porlar. Och jag slappnar av. Ja, typ.

Och i går hade jag valt en finfin vända i skogen. 21 kilometer skog, stig, sankmark, backe upp och backe ner. Och solen sken. Det borde ha varit så lätt att närvara.

Backe upp.

Backe ner. 

MEN!

För omväxlingens skull var jag faktiskt inte där i tanken. Jag ville vara någon annanstans.

Korkat!

Om, bara om, mitt ben hade varit klart för start hade jag velat springa RM i 24H.

Jag kände mig grymt otacksam. Det är inte alls många veckor sedan jag hade varit lycklig, överlycklig, för en halvmara träning. Att jag även har bekanta som inte alls kan springa som de vill gör ju inte saken bättre.

Nu fick jag i stället en grymt skön löptur i berget hemmavid. En lisa för själen. Ro för kroppen.

Kärringtand.

Och RM i Borås? Ja, det fick jag följa via nätet i stället.