Sjuk

När är man egentligen sjuk? Eller ”när är man för sjuk för att träna?” är väl den frågan jag egentligen har! Det är en fråga jag har varit nästan helt förskonad från att undra över, men förra veckan var det färdigt. Eller var det det?

Om man är tillräckligt frisk för att gå till jobbet är man då inte tillräckligt frisk för att träna? Eller ska jag säga inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma och avstå jobb och träning? Hur vet man egentligen?

Jag är strängt taget inte orolig för latmasken, men man vet ju inte? Att avstå träning när man är sjuk är helt ok och det är dessutom självklart, men jag känner mig någon enstaka gång lite osäker. Och de allra flesta gångerna säger jag till mig själv att det bara är just latmasken som talar. Och jag tänker inte lyssna. Så för det allra mesta tränar jag även när jag känner mig trött, hängig, matt, håglös, allmänt dassig och .. sjuk.

Hittills har det aldrig hänt att jag känt mig sämre efteråt. Tvärtom.

Vet jag någonstans instinktivt var gränsen går? Eller har jag flax? Eller är jag helt enkelt nästan aldrig sjuk? Bara lat?

Förra veckan kände jag mig sjuk. Jag hade ont i halsen och dundrande huvudvärk. Tillräckligt mycket för att faktiskt avstå träning i tre dygn på raken. Möjligen någon form av rekord, men jag arbetade likväl under den tiden.

Jag brukar bli stressad av vila och avstådd missad träning. Så klart förstår och vet jag att jag måste vila och låta kroppen och musklerna återhämta sig. Men jag känner någon form av både muskulär och mental otålighet i stillhet. Det kanske finns någon bokstavskombination för det. Kanske är det för att det är så tråkigt att sitta still eller mer troligt för att det är så otroligt roligt att träna!

Men likväl tänker jag ofta på vad riksbekanta Paolo Roberto brukar säga: ”Glöm aldrig att vila är ett vapen!”

Sjuk. Magsjuk i Nepal. Arkivbild. Foto: Lars Svens