Månen är i nedan, men stjärnorna på himlen lyser starkt och
klart så här en bit ifrån stadens ljus. När jag kliver ur bilen ut i den
sjuttongradiga kylan kommer alla känslorna på en och samma gång. Skogen ligger
mörk och breder ut sig mil efter mil. Snön lyser vit på fur och gran. Tystnaden
bryts enbart av våra pjäxors knarrande i snön. Lugnet
sprider sig i min kropp liksom kylan som omedelbart börjar tugga sig igenom
kläderna. Jag stannar upp. Karlavagnen hänger precis ovanför vägen. Jag häpnar
och låter mig fascineras och imponeras av det mörka universum ovanför oss. Det
är som att kliva rakt ut i en förtrollad värld, en tavla. Gyllbergens vinterlandskap
omsluter mig i sin stilla famn. Jag är hemma.
Gyllbergen några dagar tidigare.
Vi säger inte mycket till varandra, maken och jag. Vi
spänner på oss skidorna och får på oss stavarna. Bägge är nog ganska måna om
att komma iväg. Kylan är redan besvärlig efter bara halvannan minut. Och så
glider vi iväg i alldeles nypreparerade spår. En skidåkares paradis. Det ligger
lite låga moln upp över berget och det driver lite snöflingor i luften när vi
stakar oss fram genom den snötyngda skogen.
Det är meditativt. Bara stå där och låta mage och rygg
arbeta upp och ner. Armarna skjuter på. Dra fram. Tryck tillbaka. Skidorna
glider så lätt. Det är bara en underbar kväll. Det känns som att jag skulle
kunna staka mig fram genom natten timme in och timme ut. Tankarna är liksom
borta. Jag är endast en rörelse. Andas in. Andas ut.
Och jag blir inte mätt på vyerna. När vi kommer upp på
höjderna ser vi den snötyngda skogen mil efter mil. Ljuset från Spånsanmasten
sveper runt runt som en hemlik fyr i ett mörkt hav. Långt borta i fjärran
brinner himlen som om hela staden står i lågor.
Det enda jag saknar är vargyl och jag spetsar öronen och
håller andan för en kort stund när vi vänder längst borta på vägen. Inget. Jag
hör inget mer än vinden som avlägset viner i masten.
Men kylan river i halsen och det känns långt ner i
bröstkorgen. Jag försöker säga något men rösten är dov och sprucken.
Andningsmasken ligger hemma.
Det blir bara 13 kilometer den kvällen. 13 kilometer
mersmak. Och det är med både lugn, lycka och ett visst vemod vi sätter och i
bilen och åker hem genom kvällen.
Dagtid i samma skidspår.
alltså sådana kvällar i skidspåret... MAGISKT.
SvaraRaderaMinns förresten så väl en kväll uppe i Kinnvallsjösätra när jag och pappa åkte skidor sent på kvällen efter mörkret fallit. Vårt enda ljus var från den enorma stjärnhimlen och en måne. Vi känner det där spåret så väl så det ljuset räckte. alltså, jag kommer minnas det i resten av mitt liv. Ute på myrarna, det enda ljudet från skidornas frasande, himlen som är så vacker när det inte finns ljus från hus som stör någonstans... ryser fortfarande.
SvaraRaderaHärligt! I know the feeling! Sånna minnen ska man vårda ömt!
RaderaSaknar inte snon nu, men att fa aka skidor sen....blir fiint! ;)
SvaraRadera