tisdag 28 januari 2014

Fy sjutton vad härligt!

Månen är i nedan, men stjärnorna på himlen lyser starkt och klart så här en bit ifrån stadens ljus. När jag kliver ur bilen ut i den sjuttongradiga kylan kommer alla känslorna på en och samma gång. Skogen ligger mörk och breder ut sig mil efter mil. Snön lyser vit på fur och gran. Tystnaden bryts enbart av våra pjäxors knarrande i snön. Lugnet sprider sig i min kropp liksom kylan som omedelbart börjar tugga sig igenom kläderna. Jag stannar upp. Karlavagnen hänger precis ovanför vägen. Jag häpnar och låter mig fascineras och imponeras av det mörka universum ovanför oss. Det är som att kliva rakt ut i en förtrollad värld, en tavla. Gyllbergens vinterlandskap omsluter mig i sin stilla famn. Jag är hemma.

Gyllbergen några dagar tidigare.

Vi säger inte mycket till varandra, maken och jag. Vi spänner på oss skidorna och får på oss stavarna. Bägge är nog ganska måna om att komma iväg. Kylan är redan besvärlig efter bara halvannan minut. Och så glider vi iväg i alldeles nypreparerade spår. En skidåkares paradis. Det ligger lite låga moln upp över berget och det driver lite snöflingor i luften när vi stakar oss fram genom den snötyngda skogen.

Det är meditativt. Bara stå där och låta mage och rygg arbeta upp och ner. Armarna skjuter på. Dra fram. Tryck tillbaka. Skidorna glider så lätt. Det är bara en underbar kväll. Det känns som att jag skulle kunna staka mig fram genom natten timme in och timme ut. Tankarna är liksom borta. Jag är endast en rörelse. Andas in. Andas ut.

Och jag blir inte mätt på vyerna. När vi kommer upp på höjderna ser vi den snötyngda skogen mil efter mil. Ljuset från Spånsanmasten sveper runt runt som en hemlik fyr i ett mörkt hav. Långt borta i fjärran brinner himlen som om hela staden står i lågor.

Det enda jag saknar är vargyl och jag spetsar öronen och håller andan för en kort stund när vi vänder längst borta på vägen. Inget. Jag hör inget mer än vinden som avlägset viner i masten.

Men kylan river i halsen och det känns långt ner i bröstkorgen. Jag försöker säga något men rösten är dov och sprucken. Andningsmasken ligger hemma.

Det blir bara 13 kilometer den kvällen. 13 kilometer mersmak. Och det är med både lugn, lycka och ett visst vemod vi sätter och i bilen och åker hem genom kvällen. 

Dagtid i samma skidspår.

4 kommentarer:

  1. alltså sådana kvällar i skidspåret... MAGISKT.

    SvaraRadera
  2. Minns förresten så väl en kväll uppe i Kinnvallsjösätra när jag och pappa åkte skidor sent på kvällen efter mörkret fallit. Vårt enda ljus var från den enorma stjärnhimlen och en måne. Vi känner det där spåret så väl så det ljuset räckte. alltså, jag kommer minnas det i resten av mitt liv. Ute på myrarna, det enda ljudet från skidornas frasande, himlen som är så vacker när det inte finns ljus från hus som stör någonstans... ryser fortfarande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt! I know the feeling! Sånna minnen ska man vårda ömt!

      Radera
  3. Saknar inte snon nu, men att fa aka skidor sen....blir fiint! ;)

    SvaraRadera