Dagen efter

Kanske känner man efter för mycket helt enkelt. Kanske har man dåliga erfarenheter. Kanske är det bara förväntningarna. Kanske lyssnar man lite för mycket på vad andra tror och förmodar. Kanske är det helt enkelt någon slags placeboeffekt. Men faktum kvarstår. För mig blir det nästan alltid likadant. Dagen efter.

Dagen efter ett långpass eller tävling.

Det som händer är att jag fryser. Nu är ju det i sig inget nytt och ovanligt. Jag fryser nämligen nästan jämt. Om jag inte håller på att smälla av - av värmeslag förstås. På eller av. Som om värmeregulatorn har pajat. Men dagen efter är det liksom extra mycket. Långkalsonger, jeans och täckbyxor. Dubbla tröjor och varm jacka. Mössa och sjal. Och plusgrader. Och jag fryser. Dagen efter.

Det som händer är att jag är hungrig. Nu är ju det i sig inget nytt och ovanligt. Jag tycker nämligen att jag nästan jämt är hungrig. Och ändå äter jag mer än många andra. Och jag är inte rädd för att äta varken det ena eller det andra. Gärna med choklad. Jag är barnsligt förtjust i choklad av alla sorter. Min namnes chokladkaka går till exempel inte av för hackor! Glass och grädde är också helt ok. På luncherna får jag nästan skämmas då jag trycker i mig lika mycket som de som är betydligt större. Hungrig som .. en ultralöpare. Dagen efter.

Att vara ultralöpare är angenämt. Mest hela tiden. . Om man gillar mycket. I alla fall ibland. Fast ibland är det ”Like having fun only different!” Och det är extra extra av allt.