Återhämtningsvecka

”Återhämtningsvecka”. Det är det jag tänker när hjärtat slår så hårt så jag tror revbenen ska gå sönder. Jag flåsar så jag knappt hör mina steg genom löven och över hällar och stenar. Jag älskar läget!

Jag hade glömt gps:en hemma. Att springa utan att veta hur fort det går eller hur långt jag springer känns ungefär som att bada naken. Först är det lite obehagligt och ovant. Nästan lite läskigt om någon skulle komma på en. Sedan blir det bara befriande och skönt. 

Solen skiner, men det finns ingen värme alls i luften. Men älven ligger blank som en spegel och jag startar upp i makligt tempo. Med två vilodagar i bagaget borde jag vara pigg som en mört?

Jag springer längs älvkanten. Kollar på änderna som i ro paddlar fram över vattenytan. Något enstaka löv faller ner i min väg. Det är verkligen ro. En lisa.

Sen börjar första backen. Den sträcker sig hela vägen från älven, visserligen med lite ”viloställen”, och så hela vägen upp på toppen av Hönsarvsberget. Det är inte långt från två kilometer. Det är en gammal körväg och det är stenar, hällar och lera. Här och där är det partier med mattor av blöta och hala löv i alla färgnyaser från grått och brunt till solgult. Skogen ligger djupgrön och grå. Höstens murriga färger. Luften är så lätt och klar att andas. Jag verkligen suger i mig den och försöker girigt ventilera bort stadsluften. Ibland kvittrar någon enstaka fågel till.

Det finns ett ord som beskriver det till fullo: Underbart!

Jag njuter. Verkligen. Livet från sin bästa sida! Jag är privilegierad.

När jag kommer upp till toppen viker jag ner för den branta och knöliga stigen mot Medväga. Jag har velat springa den där grymma backen länge. Drömt om den. Längtat. Nu har jag chansen. Återhämtningsvecka. Pigga och fräscha ben.

Så jag springer, ibland stuttigt, för backen är onödigt brant att springa nerför, får jag nog skriva att jag tycker, trots att jag gillar att springa just nerför.

I botten på backen stannar jag och tar ett kort. Sedan vänder jag uppför. 800 meter. 800 branta meter. 800 just perfekta meter!

Korta snabba steg. Meter för meter. Uppför. Jag vet inte vad jag förväntat mig. Men det är jobbigare än jag kunnat föreställa mig. Farten sjunker. Och sjunker. Men det finns en regel. Och den säger att jag aldrig någonsin får gå. Så det får gå hur långsamt som helst. Så länge som jag springer. Så jag springer. 800 meter. Upp till toppen. Och mitt i backen kan jag inte hjälpa det. Att jag ler. Så brett som jag kan när jag flåsar som en blåsbälg. ”Återhämtningsvecka”. Det är det jag tänker när hjärtat slår så hårt så jag tror revbenen ska gå sönder. Jag flåsar så jag knappt hör mina steg genom löven och över hällar och stenar. Jag älskar läget! 800 alldeles för korta meter!

Jag förväntar mig en triumferande känsla när det planar ut och jag återigen är uppe på toppen. Men den uteblir. Det var .. för lätt! Jag klarade det ju. Då är det väl för lätt? Jag skulle vilja köra igen. Och igen. Tills jag stupar. Men jag har ingen tid. Och säkert ingen ork. Men jag ler. Jag är nöjd. Och jag är utan tvivel glad. Gladast i hela skogen. Och jag omfamnar skogen! Det är ju bara så vackert här uppe!

Men halsen svider. Illa. Har makens förkylning nu kommit ifatt mig? Skulle inte förvåna när man hoppar träningen några dagar?

Och på vägen tillbaka är jag inte helt rapp i steget längre. Men lyckokänslan och löparendorfinerna snurrar runt i mitt blodomlopp. Så jag fortsätter att le hela vägen tillbaka. Sanslös känsla! Det är så himla roligt att träna! Det är så himla roligt att träna i skogen! Det är ju bara så himla roligt att springa.