Kylslagen morgon - vem bryr sig?

Det var åtminstone tio grader kallare än jag hade förväntat mig när jag kollade på termometern i morse. Så i stället för att tanklöst bara kunna dra på mig löparkläderna, öppna dörren och dra iväg var jag tvungen att börja leta långkalsonger och extra tröja.

Jag gluttade på dörren och skickade ut gps:en på satellitsökning och huttrade till. Tankarna snurrade runt om att jag skulle skjuta löppasset till fram på dagen och sova en stund till i stället. Eller ställa mig en timme på bandet och njuta (?)av inomhusvärmen och bra musik, men varför? Klär man bara på sig lite mer och som jag kör med airtrim-masken så man slipper inhalera kalluft finns det egentligen ingen anledning att banga. Ingen alls.

Jag var härligt varm (läs för varm) innan jag fått på mig alla kläder, damasker, skor, buff, mössa, vantar och så vidare.

Och innan jag hunnit ut från området frös jag. Trodde att jag i vanlig ordning skulle frysa, men efter halvannan kilometer kom värmen krypande och det visade sig att jag var optimalt klädd.

Trots kylan såg jag ovanligt mycket folk ute. Ingen mer än jag som var ute och tränade men ändå. Folk med hundar och folk på väg till sina jobb.

Det var skönt ute. Det enda som inte var skönt var att jag fick en ”blötrand” av kondens på kinderna där masken slutade. Där blev det att isa i skinnet och jag såg framför mig vita ränder av frostskador i mitt ansikte. Kändes inte alls bra förrän jag kom på att jag enkelt kunde dra in buffen under masken. Ibland fungerar inte hjärnan riktigt innan man hunnit vakna..

Löpningen gick bra. Känslan var bra. Tekniken kanske inte var den bästa, men det senaste passen har jag onekligen fått lite mer fart i benen igen. Och den psykologiska effekten av att det går bättre är så klart att det känns bättre. Och går bättre. Och jag blir gladare och träningsvilligare.

Termometern visade för den delen minus 18 grader.