onsdag 20 februari 2013

Bästa dagen

Det är konstigt och lite fascinerande hur dagarna gestaltar sig olika. De kan tyckas så lika och ändå kännas så olika. En bra dag och en dålig dag. Upprymdhet eller melankoli. Sol eller regn i sinnet. Vad är det som ger det ena eller utlöser det andra och hur ska man göra för att alla dagar ska bli bra dagar? När man tar motgångarna som nya utmaningar och inte bara väntar ut dagen för att få dra täcket över huvudet och falla ner i drömmarnas glömska? Varför är vissa dagar bara bra dagar vad som än händer?

För när jag vaknade i går morse, väckt av en elak telefonsignal vid 5, så låg huvudvärken som en slöja över mitt huvud, men jag var helt enkelt för trött för att orka tänka ut en flyktväg, en reservplan, för att få krypa ner i sängvärmen igen.

Ute blåste det en snål småspiksvind. De första två kilometrarna gick plågsamt sakta. Jag tänkte att jag skulle vända hem, ta en varm dusch och ta plats i sängen och inte flytta mig en meter på resten av dagen. Men jag gjorde inte det. Start på en usel dag? Nej! Början på en glad dag.

Jag fortsatte. Och det kändes bättre. Och bättre. Och ju bättre det kändes desto bättre blev det att kännas. Ni förstår. Fast jag frös som en hund. Det gjorde ont i ansiktet i motvinden. Start på en usel dag? Nej! Början på en glad dag. Ja, ni fattar nu va?

Tankarna var inte längre besatta av hur tungt löpningen gick. Det gick liksom lite av sig självt igen.

Jag räknade folk och bilar. Kollade efter spår. Såg hus jag aldrig sett förut. Funderade över lotterivinsten. Vilken lotterivinst? Det enda lotteriet jag någonsin (möjligen) velat förlora i. Men en vinstlott är ju alltid kul. Även om man inte ville vinna!?

Som oftast var jag glad när jag kom hem. Morgonlöpning rockar!

Frukost med nypressad apelsinjuice tillsammans med världens bästa man. Min man!

Och dagen fortsatte på samma vis. Det gick liksom inte att vara något annat än uppåt! Varför? Ingen aning! Alls!

Och på kvällen när maken drog på klubbträning tog jag träningsrummet i besittning. Dags att ta upp styrketräningen igen. Nu fanns det inga undanflykter längre. Jag har ”smitit” från ett antal och Coach har pekat med hela handen.

Jag skulle köra de tre nya övningarna jag fått från sjukgymnasten på Bosölägret. Mina problemområden. Jag bäddade in dem i mina vanliga stretchövningar, knäböjd, situps, fotstyrka, pullups, bänkpress och tåhävningar.

Stretchen kändes. Jag har verkligen blivit stel som ett järnspett. Oj oj OJ vad nyttigt det var. Jag måste ju vara helt korkad eller i nått sorts förnekelsestadie att jag inte fattar att jag måste stretcha. Oftare!

Diagonal töjning mot dörrpost” var ett skämt. ”Behåll benen helt raka.” Det var typ helt hopplöst. Jag fnissade för mig själv.

Och tro det eller ej. Jag njöt! Och i stället för mina sedvanliga 50 minuter blev det 85 minuters träning. Och jag hade fortsatt om inte maken kommit hem. Det är typ ganska rogivande att träna i gymmet hemma. Jag spelade alla mina favvolåtar på hög volym. Och ibland sjöng jag, falskt och alldeles för högt. Jag hamnade i något sorts ”trainers high” och tappade fattning om både tid och rum.

I går lekte livet!

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Som sagt. Vissa dagar är bra dagar andra är det inte. Man får passa på att njuta!

      Radera