Med möda och visst besvär

Jag trodde faktiskt att jag hade både lust och inspiration. Men när jag kom hem kurrade det å det grövsta i min mage och jag föll till föga och tog några kvällsmackor. Efter det så behövde magen bearbeta maten en liten stund i lugn och ro. Ja, ni förstår. Så då satt jag mig i soffan och slog på tv:n. Det var skidskytte. Och är det någon idrott som är kul att kolla på så är det just skidskytte. Det krävs ju både snabbhet, precision, kyla och taktik. Jaha ja. Så där satt jag.

Både lusten och inspirationen var ju puts väck en timme senare som vem som helst kan räkna ut. Det är då jag får leva på karaktären. Med minimalt gruff och klagande men med en hel del förhalande och sölande så satt jag tillslut på trainern.

Det kändes omåttligt bra att jag faktiskt tagit mig dit. Det värsta var redan gjort liksom. Åtminstone var det det jag trodde.

Men passet blev riktigt jobbigt. Redan efter knappa halvtimmen kände jag mig ganska färdig. Spak i benen. Och svetten rann i floder.

Tillslut fick jag pallra mig av cykeln för att öppna fönstret och släppa in lite syre. Inte för att jag märkte någon skillnad men jag överlevde i slutänden 70 minuters ”kadens”-träning.

Efteråt satt jag kvar på cykeln och koncentrerade mig på att ta ner pulsen. Det är en intressant övning att göra. Jag höll på att svimma! Kanske att jag glömde att andas?

Trött men otroligt tillfreds. Mindre nöjd med att det gick så tungt men mycket belåten med att passet faktiskt blev av.