Det var en underbar eftermiddag, men jag hittade inte löpsteget idag heller. Trots finfina skor. Det var tungt, segt och hela registret av negativiteter. Jag gjorde ett oinspirerat försöka att tänka på mitt ”inre samtal”, men orkade inte riktigt ta det på allvar. Jag hoppades väl att det skulle släppa.
Det blev ännu segare när jag kom ut på den gamla banvallen mot Falun. Det sög i gruset och leran. Och det var ändå helt ok jämfört med isen som följde. Jag halkade fram och tillbaka över vägen. Plötsligt var jag ändå inte så nöjd med att få lov att gå.
Efter milen kändes det som att det släppte lite. Och löpningen kändes mycket bättre i den böljande terrängen mellan Smedsbo- Billingsnäs-Vallmora-Ängesgårdarna.
Och sen, i den tilltagande skymningen, hör jag koltrasten sjunga. Tidigt? Ja. Underbart? JA! Det var magiskt!
Men någon gång efter det var det slut på det roliga. Jag frös. Det gick för långsamt. Jag var inte nöjd men ibland får man ta sitt förnuft till fånga och inse när man är typ slagen.
Jag liftade med maken hem. Sjuk? Nej. Frisk? Nej. Vet inte. Men jag tolkar signalerna som att kroppen behöver vila. Ahhh! Känner mig redan rastlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar