Rävjakt

Jag är grymt nöjd med dagens pass.

Vi gick upp redan vid 7 för att äta frukost och komma iväg i tid. Och det var motigt. Jag hade gärna legat kvar och snusat och sovit i alla fall en timme till.

Termometern visade strax under tio grader minus och jag bestämde mig på en gång för ett varmt superställ. Hade ingen lust att frysa. Och det var litet motigt. Det kan jag erkänna.

Väl ute kändes det lovande. Det är en välbekant och trygg känsla att koppla bort tankarna och bara låta benen röra på sig. Det var kallt men efter dryga kilometern började kroppen producera värme och det var skönt.

Men det höll inte i sig länge. Värmen ville inte stiga till någon behaglig nivå och jag började bli kallare igen. Efter sex kilometer var jag rejält orolig och flykttankar började spira i mitt huvud. Funderade på att vika av hemåt. Tre timmar är en vansinnigt lång tid att frysa.

Strax därefter fick jag dock något annat att fundera på. Mitt på vägen framför oss halvstod en katt i stel försvars position. I diket alldeles bredvid vägen stod en räv och stirrade tillbaka. Vi fick bråttom både jag och maken. I olika riktningar. Jag jagade iväg räven och maken jagade katten. Lättade för att ha räddat situationen fortsatte vi vägen framåt. Men lättnaden var kortvarig. När vi vände oss om skuttade räven över vägen och tog återigen upp jakten på katten som sprang neröver en slänt. Det fanns inget mer vi kunde göra.

Efter en mil funderade jag över om det fanns någon öppen affär längs rundan där jag kunde gå in och värma mig och vänta på skjuts hemöver. Men nej. Söndag och allt. Bestämde mig dock för att inte gnälla och fortsatte oförtrutet.

Halvvägs kändes det lite bättre. Vi kom ut på ren halkfri asfalt och löpningen kändes ganska bra. Kilometer lades till kilometer.

Snömolnet från kanonerna hängde tungt över Nybrobacken.

Mindre än en mil hem tappade jag orken. Den lilla värme jag hade i kroppen var också förlorad. Jag fick sänka tempot och jag och maken skildes åt. Jag försökte att slappna av och behålla rytm och teknik. Löpningen i sig var ändå rätt njutbar.

Sista kilometern, den psykologiskt tyngsta, var verkligen jobbigt. Och väl hemma, lagom för att se damernas målgång i Tour de ski, var jag nöjd. Nöjd att det blev över tre timmars löpning. Trots att jag började ”lida” nästan från start. Grymt nöjd.