Ledig fredag

Det var en strålande solig dag under en typisk blekblå vinterhimmel. Termometern visade minus sex grader och det såg ut att blåsa en del. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle klä mig. Men principen jag som oftast följer är att på en lång träning i kyla är det bättre att vara lite för varm än för kall. Man kan ju alltid lätta lite på jackan eller en tröja tillskillnad mot om man blir för kall.

Det kändes verkligen som det fanns potential att bli en underbar löpardag. Fredag och ledig! Jag hade dagen till ära fått bestämma vilken runda vi skulle ta, men maken ändrade varvriktning till mitt förtret. Vi sprang runt byarna nordost om Borlänge. I ”min” riktning är det visserligen en del tunga backar, men varvet känns mestadels lättlöpt och nerför. I Kristers riktning, motsols, är det nästan bara uppför. Hur är det möjligt? Ja, det kan man ju undra. Men min känsla är verkligen att det är uppför, uppför och ännu mer uppför och väldig lite nerför vilket är lika med jobbigt.

Med jämna mellanrum drack vi, som vanligt, varm och otroligt god apelsinsaft.

Mitt på dagen, strax efter 12, sprang vi vägen mellan Amsberg och Ängesgårdarna, och trots att solen stod som högst på himlen var det inte mer än att den kikade över skogskanten och våra skuggor kastades framför oss på vägen, jättelånga. Ändå är det faktiskt så att solen är uppe hela 22 minuter längre mot den kortaste dagen i december.

Långa skuggor.

Vi sprang genom ett vinterlandskap. Det var betydligt mer snö ute i skogen än inne i stan. Otroligt fint i solen. Och vi sprang genom genuina dalabyar. Röda stugor med vita knutar och hästar med täcken i varje hage.

Längs den gamla banvallen.

När det var lite drygt 10 kilometer kvar hem kom vi ut på den gamla banvallen. Det var sladdrigt och jag halkade hit och dit utan fäste för fötterna. Där någonstans rann den där gryende löparglädjen jag hade börjat hitta tillbaka till av mig. Det blev jobbigt och jag blev trött och matt. Före hade jag tyckt att varje backe var lite smårolig, men efter det var det inte kul längre. Suckade inombords vid varje backe. Och maken föreslog en förändring i stäckningen vi skulle springa – så att vi skulle få fler backar. Jag pressade fram ett trött ”OK” då jag var för trött för att engagera mig. Jag slutade prata och inriktade mig på att springa.

Jag var trött när vi passerade över Bullerforsen.

Det blev knappt tre och en halv timme ute i friska luften. Solen hann sjunka ner i berget bakom huset hemma och månen klättrade uppför himlavalvet innan vi var tillbaka till Gå.

I morgon ska jag ha löpvila!