Det har varit en strålande vacker dag idag. Jag passade på att göra det sista i trädgården inför vintern och jag blev nästan att längta lite till våren för att få se hur fint det kommer att bli med alla färgglada och granna tulpaner och liljor. Dessvärre blev jag kvar i rabatterna under de flesta av dagens (vakna) soliga timmar.
Vi kom ut på dagens löppass lagom till solnedgången och hade det inte varit för maken hade det nog inte blivit någon träning alls. Jag har passerat vidare till nästa mentala stadie. Det där med att inte träna så mycket tar energi. I stället för att känna hur kroppen verkligen laddar av vilan känner jag mig nu helt klart slöare, latare och kraftlösare än på år och dagar.
Träningen blev också en av de svåraste i år. Inte för att det var jobbigt. Inte för att det var långt. Inte för att jag inte hade någon lust. Utan bara för att jag fick springa utan mål. Coach bestämde att jag skulle springa ett pass med fartökning. Fartökningen skulle vara obekväm men jag fick inte titta på klockan (farten). Jag kände mig lost. Hur springer man ”bara” fort? Utan ett tidsmål? Eller utan att veta att man ska ge järnet en bestämd sträcka? Bara springa obekvämt. Jag satte av i hopp om att det skulle vara en bra fart. Sedan kände jag att jag inte riktigt hade motivationen att ”bara” springa obekvämt. Jag tyckte att jag la av lite kanske. Men bara lite. Jag försökte en del. Men inte så mycket som jag kan kanske. Det var väl på ett vis ganska bekvämt. Det blev ju som det blev. Och jag såg att Coach kollade på gps:en men han sa inget. Kunde inte vara så illa i alla fall då.
Men jag har om inte annat blivit ganska bekvämt. Om man kan kalla det för det. Att springa ute kändes…. Haha! Annorlunda. Jag har blivit en riktig inomhuslöpare! Det är väl i och för sig bra med tanke på att det bara är SJU dagar kvar till Bislett. Huh! För det var kallt. Jag frös. Luften kändes kylig långt ner i lungorna. Och det var halt. Snorhalt heter det visst läste jag i en tidning i morse. Nattens regn hade frusit till en hinna på asfalten och man slang lite hit och lite dit och vågade faktiskt inte trycka på så mycket heller på grund av det. Ibland gjorde jag stora vida bågar och hamnade ute i gruset och gräset innan jag vågade svänga. Kanske inte helt smart med tanke på skaderisken. Ok. Jag skulle ALDRIG skriva något sådan om det inte vore, nu är jag tjatig, på grund av Bislett.
Men duschen efteråt var desto skönare. Varm. Kanske för varm. Jag är alldeles mosig. Färdig för att lata mig i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar