Månskuggor

Vet inte riktigt varför det kändes som det gjorde. Klockan ringde vid 5 som vanligt på torsdagar. Jag blev väckt ur en förvirrad drömvärld, men bara efter några minuter så var jag klarvaken. Så det var inte det. Och jag hade absolut lust att ut och springa. Så det var inte det. Jag vet inte riktigt var det var, men jag kom liksom inte upp.

”Just do it!” Så jag masar mig ur sängen. Jag är pigg. Vaken. Kroppen är på gång. Att det kan vara så svårt och sedan ändå känns så bra när man väl gör det?

Det blåste kallt ute, men var en helskön morgon… natt! Det känns i alla fall mer som natt än morgon när det är mörkt ute. Nu blir det ju aldrig helt svart när man springer i stan och dessutom hängde månen som en kritvit skinande skiva på himlavalvet. Vi kastade långa ”månskuggor” efter oss i dunklet.

Jag hade mina nyaste och finaste Asics DS Trainer på mig. De har bara sprungit knappt en mil före det här passet. Mycket löpkänsla i de skorna! Lite mindre dämpning, lite hårdare och lite mindre ”svikt”, än mina Nike Air Pegasus men otroligt sköna att springa i. Det är lite lustigt för mina första Trainer var bara springa-fort-skor och mina första Pegasus var många-mil-skor. Nu blir det tvärtom med de senaste två paren jag köpt. Fast jag önskar nog att jag kunde spara lite på Trainerskorna men de flesta av mina lite äldre skor börjar ha så många mil under sulorna att jag nog inte ska springa alltför långa pass i dem. Åtminstone inte på hårt underlag. Kan kanske vara så att jag behöver ett par till? ;-) Jag har blivit allt mer kräsen inbillar jag mig när det gäller skor. Och framför allt KÄNNER jag mycket mer vilken kondition skorna är i. Det är en njutbar upplevelse att springa i nya schyssta löparskor som sitter perfekt på foten. Som mina Trainer. Som mina Pegasus.

I morse hittade vi ännu en milrunda för ultraintervallerna. Det blev en lagom vända i lagom fart. Flack och lättsprungen. Perfekt morgonpass. Och en perfekt start på torsdagen. Och snart är det faktiskt fredag. Igen!