Frusen träning

Oj oj OJ! Det är nog den bästa kommentaren jag har för gårdagens andra löppass. Det var varken lätt .. eller roligt!

Coach hade för dagen planerat löppasset till Mellsta. Tre varv på den beryktade 7,5 kilometers slingan ”Bergforsspåret”. En slinga jag i normala fall upplever som varierad och lättsam. Och rolig. Om man nu måste springa i ett motionsspår. Den går upp och ner över sandbackarna och åsarna runt Båtstasjön med start och mål inne i Mellstaparken. I går blev den, som sagt, varken lättsam eller rolig.

Redan när vi skulle kliva ur bilen tog det emot. Jag frös. Maken steg ur och jag satt kvar i sätet. Han böjde sig ner och gav mig en frågande blick. ”No retreat baby!” Ja, så var man där igen.

Redan efter en dryg kilometer var jag inte speciellt pigg längre. Efter två kilometer fick jag släppa maken några meter. Efter kilometer tre var jag färdig att ge upp. Önskar att jag någon gång kunde ge mig själv en ”break”. Önskar att jag någon gång kunde kapitulera för frestelsen att ge upp. Men icke. ”No surrender!”

Det var tungt. Tre varv kändes som en evighet. 22,5 kilometer kändes betydligt lättare. Hjärnan är konstig. Så jag försökte att fokusera på kilometer i stället för varv. Det är ju bara att fortsätta att röra benen. Tillslut kommer man ju i mål. Förr eller senare. När vi närmade oss varvningen för andra gången önskade jag elakt att maken skulle vara lika trött som jag och fråga om det inte räckte med två varv. Men han frågade så klart inte utan kom med de uppmuntrande orden att jag fick ta täten och hålla vilket tempo jag ville. Han övertygade mig om att det fick gå långsamt. Hur långsamt som helst. Men faktum är att det inte skiljde ens en minut i tid mellan varven. Konstigt.

Men jag frös som en hund. När solen väl sjunkit bakom horisonten och vi sprang i pannlampornas sken så försvann all värme ur min kropp. Trots att jag sprang. Trots långärmad tröja, jacka, tights, mössa och vantar. Händerna var stela i kylan. Och då var det ändå plusgrader fortfarande. Hur ska detta gå i vinter?

Månen hann precis kika över skogskanten innan vi var klara. Stor som en apelsin. Brandgul som en apelsin. Jag hade dessvärre inte riktigt intresse, eller ork, för att njuta av kvällen. Jag ville bara hem. Och jag var frusen. Det tog resten av dagen och en bit in på natten innan jag återigen var varm. Då på artificiell väg med hjälp av en vetekudde. Den var varm och skönt! :-D Kanske att man kan springa med en sådan på magen kalla vinterkvällar?