Äntligen! Jag kan räkna in det kanske allra finaste vårtecknet. Den första gula lilla tussilagon. Och faktiskt! Det var inte bara en. Det var massor. Och de är verkligen soldyrkare. Deras små ansikten följer alltid solen. Och idag fick de mycket av den varan.
Det blev två små pass idag. Och jag tog samma runda två gånger. Varför? Var det inte tråkigt? Nej. Inte ett dugg. Tvärtom.
Första vändan var med ständiga följeslagaren, maken. Det var varmt och jag fick knyta jackan runt midjan. Det var då, när vi sprang längs den smala lilla grusvägen uppe på älvbrinken som jag fick syn på dem. Tussilagona. Så fina. Så gula. Så tåliga. Så uppmuntrande. Och vi såg och hörde massor med ändar, gäss och svanar. Och vi såg ett antal fjärilar!
Löpningen var tung på väg bort. När vi vände tillbaka gick det bra och jag njöt av dagen.
När jag sedan gav mig ut på samma runda några timmar senare var jag ensam. Men jag tänkte på vad jag och maken pratat om och vad vi sett.
Jag gjorde samma misstag och tog jackan som även denna gång fick sitta runt midja.
Det som blev nytt var den lilla skogsharen som satt och kikade ute på en åker.
Och allting badade i gult solsken. Åkrarna, sänkorna, träden och vägen framför mig. Älven låg alldeles blank stilla. Det var en lisa för själen efter arbetsveckan.
Frågan nu är hur många kilometer det kan bli i helgen? Och hur många blir det för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar