Vi hinner inte ens lämna kontrollen förrän det börjar regna. Tveksamt först men ganska snart faller det stora tunga droppar ner på oss. Vi kryper in under några träd längs banan och drar på oss regnponchos. Min första tanke är att det är tröstlöst. När vi sprang CCC i höstas regnade det nästan hela loppet, drygt 19 timmar. När jag sprang i Uppsala regnade det. Nu regnar det igen. Det kan inte vara sant. Vädergudarna prövar oss. Samtidigt vet jag ju att jag tar det. På ett vis är det ju enklare att stänga av yttervärlden inne i ponchon och bara låter benen och fötterna göra jobbet. Innanför skyddet kan jag vara vart jag vill. Tankarna blir som avskärmade. Så länge man är varm och torr finns det inget att oroa sig för.
Vi svänger av vägen och stigen blir smal och brant. Undervegetationen river i plasten som fladdrar runt mina ben och höfter i regnet och vinden. Ibland fastnar jag. Det är folk runt omkring oss igen och man håller samma fart som den framför. Mitt steg i den framför mig. Någon annans steg i mitt. Framåt och uppåt. Regnet är ganska kraftigt så jag håller huvudet sänkt. Jag blir förvånad när jag ser stora kottar på stigen och marken. Tittar upp och ser i mörkret silhuetter av höga tallar. Det är omöjligt att veta hur omgivningarna ser ut. Regnet sveper in allt i vår omgivning i dimma. Jag mister alla begrep om tid. Försöker att hålla koll på varje halvtimme för att kunna dricka regelbundet, annars finns inga avbrott. Terrängen bjuder inte heller på några förändringar. Det bara fortsätter och fortsätter. Likadant. Det känns inte så långt men det känns som det är för evigt. Det är bara ljudet av frasande av regnponchon och regnet som smattrar. Mina egna klafsanden när jag går genom vattenpölar och blöt jord.
Sen kommer vi återigen ut på en väg. Kristers gps indikerar att vi närmar oss nästa kontroll. Jag hinner bli lite besviken för det är längre än vi tror och jag börjar frysa. Jag måste stanna en vända bakom en buske innan vi kommer in i Tunte. Vid laget är jag genomfrusen.
Den officiella distansen vid kontroll två är 42 kilometer. Det har tagit oss drygt sex och en halv timme. Jag drar mig så långt in som möjligt i kontrolltältet och försöker hitta en plats mot tältduken där jag kan stå. Jag kollar in utbudet av mat för det här är den första matstationen. Det finns egentligen inget matnyttigt. Det är korvbröd, bars, chokladbitar, banan, apelsin och lite annat smått och gott. Det får bli banan för mig, trots att jag inte gillar det. Har ju den tron att det är det bästa för min mage.. och mig. Tar också med mig två bars som får plats i byxfickan. Krister hjälper mig att ”vaselina” in min rygg. Jag har fått skav av ryggsäcken. Inte särledes skönt.
Sen är vi på väg igen. Jag upptäcker att det har ljusnat, men pannlampan får sitta kvar. Det är knökfullt i ryggsäcken och förövrigt ska jag ju ha den igen till kväll. Den sitter bra där den sitter. Regnet upphör också, efter tre timmars ihållande regn, och det ser ut att klarna upp till en fin dag. Det är alltid likadant. Det är bara att hålla ut. Med ljuset kommer hoppet. Positivare tankar. Värme. Jag kan öppna mig mot omvärlden igen. Plötsligt känns det som ”nu är det bara 8 mil kvar!”. :-D Galet!
Livet leker igen. Banan går uppför en jättefin stenlagd stig som slingrar sig fram genom en gles tallskog. Jag stannar och tar lite kort med mobiltelefonen. Vi har läget under kontroll och allt känns bara bra. Ett nyduschat lite morgontrött landskap smyger sig fram mellan molnen som långsamt skingras och ju högre vi kommer desto mer ser vi av detta fantastiska landskap. Det känns inte alls som samma ö som vi för bara en timme sen eller två stretade fram på, genom mörker och regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar