Sätermaran - tävlingsberättelsen

Upplägget var klart. Jag skulle springa maran som ett träningspass. Ingen anledning till oro med andra ord. Men det visade sig att vara en omöjlig uppgift. Före start började de vanliga symptomen visa sig. Nödig trots flertalet toabesök. Frossa. Skakningar. Jag klarade knappt av att nåla fast nummerlappen på linnet. :-(

I startfållan var det en hel skog av Borlängelöparklubbare och jag träffade en av mina vänner som jag kunde småprata med tills startskotten gick. Hennes man sa ”det är ditt fel att jag står här” och det får det gärna vara. Jag tror säkert att han är nöjd idag!

Jag sprang första sju kilometrarna med makens son Erik som till hösten ska springa sitt första maraton. Han sprang kvartsmaran i god stil.

Redan efter knappt två kilometrar var jag kissnödig, igen, fast jag satt på toan mindre än en kvart före start. Försökte att tänka bort det. Trodde bara att det var nervöst. Man kan väl inte bli kissnödig så snart igen? Bestämde mig för att försöka hålla mig tills halva loppet var gjort. Och det var ungefär exakt vad jag klarade.

Jag hade en bra känsla till banans vändpunkt. Där fick jag se hur nära de bakom låg och jag började att få den där otrevliga känslan, prestationsångest. Så inte nog med att motvinden tog i, molnen drog ihop sig och det kom lite kalla regndroppar utan jag var också tvungen att börja vända mig om och kolla. Kommer det någon? Närmar han sig? Och så var jag tvungen att vända mig om igen. Och igen. Precis hur korkat som helst. Lider man av prestationsångest känner man igen det. Gör man det inte har man ingen aning om vad jag skriver om. Hjärtfrekvensen ökar. Energin försvinner på fel sak. Jag tröttnade rejält.

Erik stod med powerbar vid kontrollen och jag tog tacksamt emot. Det var välbehövligt då jag kände att krafterna började tryta. Men jag kom inte långt förrän det var dags för ett stopp i skogen. Som tur är, är jag riktigt snabb på mina toabesök.

Vid sju kilometer kvar sköljde det som vågor av trötthet genom min kropp. Trötthet och ångest. Jag insåg att det skulle bli jobbigt att hålla tempo. Jag tänkte mycket på ett samtal jag hade på fredags kvällen med en duktig ultralöpare som förstår det här med prestationsångest. Det gav mig lite positiv energi. Och jag klarade att hålla tempot. Sista halvan gick lika fort som den första.

Och så sprang vi i mål, jag och Krister, som så många gånger förut tillsammans, ivrigt påhejade av löpare från Borlänge löparklubb. Det var ett ”mini”-stadium i Davos!


Det kanske inte var så jobbigt ändå eftersom det första jag tänkte på då jag gick i mål var om jag ska springa en mara nästa helg igen.

Jag är otroligt glad att jag fick dela Kristers 50-lopps jubileum. Vi sprang tillsammans i princip hela vägen.

Jag fick guld i min klass i DM något jag hade kunnat klara mig utan. Jag kom nämligen inte bara först utan också sist som enda deltagare i klassen.

Jag är också glad över att jag fick vara med på Eriks första lopp!

Jag är dessutom riktigt nöjd med att jag fick Yvonne och Lars att springa halvmaran. När blir det hela distansen?

Jag fick bland annat ett bamsebadskum i pris! :-)

Jag vill tillsist tacka mina otroligt trevliga klubbkamrater som stannade kvar tills jag och Krister kom i mål och var med vid prisutdelningen. Det värmde!