Caballo Blanco memorial run

På rätt väg i Garpenbergsskogarna

Det var en underbar hög och klar höstdag. Perfekt temperatur för löpning också. Maken och jag hade tagit bilen ner till Persbo strax utanför Garpenberg för att springa Christer Schapiros Caballo Blanco memorial run. Ja, just. Ni läste rätt. Han från ”Born to run”. Och Ja. Han har varit och sprungit med Christer i Persbo. Så lite känns det som att .. trava rätt in i boken! J

Själv drogs jag ju lite med tävlingsnerver. Lite. Helt i onödan. Jag skulle ju bara träna – och det visade sig dessutom att jag var ensam i damklassen på 4 varv. 1 varv lika med 11 knappa kilometer. 4 varv alltså knappa 44 kilometer. Ett lagom träningspass. Ingen press alltså. Men huvudet lever ju sitt eget liv..

Krister och jag vid målgången. Foto: Christer Schapiro.

Att starta ouppvärmd i uppförsbacke i något som kunde liknas vid tävlingstempo är inte heller så där bra för orken. Banan stiger nämligen de allra flesta höjdmeterna (150 per varv) de första kilometerna. Det är också där banan är som roligast. Man springer på en ynklig liten stig upp genom skogen. Ibland genom något mindre stenröse och runt ett omkullfallet träd och stenar. Skogen är på ett ställe så där fin med björnmossa och svampar. Sen genom en fårhage i jättefin ängsmark där lövträden hänger som en portal när man springer uppför till den lilla torparstugan.

Väl där uppe tar grusvägen vid och man får tid för dricka och att återhämta sig lite. Det fortsätter lite lätt slingrande uppåt, men sedan är det en lång lättlöpt ganska rak grusväg genom skogen. Ända bort till Garpenberg.

Där springer man uppför en kort asfaltbacke – kort jättefin stig förbi en dammsjö – och så asfalt och fullt ös tillbaka till varvningen och målgång beroende på antal varv.

44 kilometer - check! 

Fin och trevlig liten vända.

Och det blev en fin och trevlig dag på alla sätt och vis. Det är ingen hemlighet att jag inte var helt frisk under vårvintern och försommaren. Först tog jag det med ro. Inbillade mig att de där två extra kilona jag lagt på mig under vintern gjorde mig trög och tung. Tänkte att jag bara var lat. Men så var alltså inte fallet. Surprise!

Och den där fina dagen i Persbo så kändes äntligen löpningen så där rofylld och avslappnad igen. Suget kom att bara fortsätta springa. Genom dag och in i natt och kanske vidare ytterligare en dag och hur skulle det vara med ännu en lång natt efter det? 

Första pris - Alkoholfri blåbär & vaniljglögg från Muddus Hjorton. Spännande!