Jag vaknar av regnets smattrande mot plasttaket utanför
sovrumsfönstret. Det finns bara ett ord och det är ”mysigt”. Klockan är inte
mer än strax efter 4. Jag hinner sova i alla fall en halvtimme till. Men jag
blir liggandes vaken och stirrar ut i mörkret. Det regnar kraftigt. Jag skulle
inte tveka att kalla det för hällregn.
Tanken kommer smygande på hur blöt jag kommer att bli. Och
kall. Men det där är ju bara gnäll och svepskäl för latmasken. Går igenom
dagsschemat i huvudet och kommer fram till att enda sättet att få till dagens
första pass, av två, är just att starta vid 5-snåret. Jag har ju fortfarande
alternativet att springa inomhus på bandet, men det känns inte som ett val.
Nej. Jag har ingenting emot regnet. Inte i dag i alla fall,
eller natt, beroende på hur man definierar begreppen. Då är det ändå konstigt
att jag tar det ovanligt lugnt innan jag kommer iväg. Men väl där ute har
regnet inte upphört men avtagit markant. Klockan har alldeles precis passerat
5.
Gatorna ligger tysta och tomma. Jag springer runt
vattenpölarna som glänser i skenet från gatlyktorna. Ibland tror jag att det är
en liten vattenpuss som visar sig bara vara en skugga från ett träd. Det är
otroligt friskt i luften och till och med första kilometern rullar på. Det är
lika mysigt att springa ute i regnet som att lyssna på smattret från taket när
man kurar inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men jag njuter
av löpningen. Tankarna är de rätta.
Efter några kilometer börjar regnet tillta i styrka igen.
Det gör ingenting. Absolut ingenting. Möjligen att det höjer stämningsfaktorn.
Jag lämnar staden och ljusen bakom mig och springer in på grusvägen genom
skogen. Regndimmorna ligger som ett töcken framför mig. Jag följer den blygrå
himmelslinjen mellan raderna med de svarta siluetterna av träden i skogen.
Jag springer med lätta steg. Jag springer ensam mot ännu en
gryning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar