Finns det något bättre sätt att tillbringa en måndag i
slutet av december på, än att göra en vinterbestigning av Fjellet på Lovund?
Fjellet från byn.
Det var glashalt på vägarna ut genom byn. Det var där jag skulle ha haft mest användning för stegjärnen som låg i tryckt förvar i ryggsäcken. Genom den lilla skogen och över hällarna ner till Nøvvika var det också ganska halt. Jag var verkligen tvungen att vara vaksam och placera fötterna omsorgsfullt.
Där nere vid vattnet fick jag en tråkig överraskning.
Plötsligt förstod jag allt det här pratet om att havet är förorenat med framför
allt plast. Hela viken var full av ilandflutna flaskor, bojar, lådor, snören
etc. Det var en nedslående syn.
Uppflutet skräp hela vägen från Shetland.
Sen följde jag stigen över de runda hällarna för att så
svänga upp mot berget.
Det är ju ingen hemlighet att jag gillar uppåt. Och Fjellet är
inget undantag. Stigen gick brant upp i en ränna där berget sluter sig tätare
om en.
Jag hade inte mer än kommit upp 100 höjdmeter från havet när
solen tittade fram bakom öarna i fjärran. En underbar dag! Men klockan var
redan halv 12! Jag räknade lite snabbt i huvudet när jag borde vara uppe för
att hinna ner innan mörkret åter skulle omsluta ön.
Soluppgång.
Ju högre upp i rännan jag kom desto mer snö blev det och desto svårare att följa stigen. Det var dock lite lättare att gå i snön än i löst grus och småsten som på sommaren.
Längst upp i rännan svängde jag upp ur rännan och ut på
själva fjället. En härlig känsla av frihet med bara snö, sol och havet långt
under mig. Där uppe var det också betydligt mer snö och ibland fick jag pulsa
fram i knädjup lös snö. Märkningen för stigen var svår att följa så snart
plöjde jag bara uppåt på måfå. Ju högre upp jag kom desto mer blåste det.
Snöpulsning.
Sen flackade sluttningen ut och jag såg toppröset på
avstånd. Oavsett höjd och svårighet är det med en viss upphetsning man tar de
sista stegen upp på toppen.
Dagsljuset varar bara några timmar så här långt norrut och
jag hade ingen pannlampa med mig i en annars välgenomtänkt packning och jag var
inte särskilt sugen på att ta mig ner i mörkret så jag stannade inte länge på
toppen. Nu kan jag villigt erkänna att vinden inte heller gjorde vistelsen särskilt
behaglig och jag valde att ta några snabba bilder, skriva mitt namn i toppboken
och så bokstavligt talat skutta neråt i lössnön på den flacka toppen. Utsikten
över öarna och havet var vidunderlig och bara så vacker. Jag andades in den
klara friska luften. Livet är stort och förunderligt!
Toppen 625 möh.
Neråt gick det dock betydligt fortare än jag trodde att det skulle göra. När jag var tillbaka till havsnivå var solen fortfarande ovanför havet långt borta vid horisonten. Jag stannade och åt en chokladbit och drack girigt av vattnet jag haft med mig. Jag hade svårt att slita mig från åsynen av den dalande solen.
Solnedgång.
GOTT NYTT ÅR önskar jag Er alla!
God fortsättning !
SvaraRadera