söndag 20 december 2015

Bislett - Untold

Efter bara 12 timmar sa jag till Cecile ”Aldrig mer!”. Och jag menade det verkligen med själ och hjärta. ”Aldrig mer!” När det bara var några timmar kvar sa jag till henne: ”Ska vi göra om det här igen nästa helg?” Och jag menade det verkligen. Att passera över gränsen till vad som är bekvämt och vad som känns bekant och bra, att fortsätta efter PONOR ut i det okända, att göra det som inte är möjligt, att fortsätta springa långt efter att både kropp och huvud har sagt att det varken går och är möjligt eller att man kan. Bara tanken är lockande, oemotståndlig och som Askungen säger – underbar. Ja, alltså sort of. Om ni förstår hur jag menar. Men att springa 48 timmar! Det går inte – alltså vill jag göra det!

Jag får som alltid tacka kära maken Krister. Det var hans idé. Sen blev det verklighet i mina tankar och drömmar. För att slutligen bli på riktigt under Bislettstadions tribuner.

Full rulle!

Hur mycket sover man under de där 48 timmarna?” Det där beror förstås på ambition, motivation och fysisk och psykisk styrka och varierar från person till person från gång till annan. För min del - ingenting. Jag låg ner och vilade i 10 minuter. Det var skönt, men skönare att komma upp och ut på banan igen. Det fanns ju ett skäl till att jag var där. För att se hur långt jag kunde komma!

Hur orkade du?” Ingen aning faktiskt. Inte en susning. Det jag kan och absolut vill påpeka och framhålla är så klart mitt serviceteam fyra man (?) starkt med maken i spetsen. Visst är det självklart så att man själv måste vilja och att alla meter har man sprungit alldeles själv, men under 48 timmar hinner man svikta i anden mer än en gång och då är det oerhört värdefullt med någon som helt enkelt inte släpper en av banan! Redan efter 26-27 timmar kom jag gnällandes och frågade maken någonstans mellan allvar, dåligt skämt och fiskning efter sympati ”Blir du besviken om jag kliver av?” Svaret på den frågan behöver väl knappast beskrivas närmare?

Nej, känslan blir lätt lite schizofren. Jag vill – jag vill verkligen inte. Jag mår så otroligt dåligt – jag mår så himla bra.

Inne i kulverten. Foto: Bjørn Hytjanstorp

På tal om att må dåligt. Magen funkade bra. Jag kräktes säkert inte mer än cirka 10 gånger. Man blir så klart lite ynklig av att stå över en papperskorg och hulka, men jag tror allvarligt talat att det är mer att man tycker synd om sig själv. Många gånger känns ju magen mycket bättre efter en sån där körare. Det är mer huvudet som säger ifrån. Jag vet att första gången jag kräktes på en ultra så torkade jag av mig med baksidan av handen över munnen och sprang vidare. Då tyckte jag själv att jag var så otroligt knäpp – men stark. Nu är det mer ett naturligt, men så klart otroligt jobbigt, tillstånd. Tanken är ändå svindlande hur bra det inte skulle kunna gå om magen var helt i ordning under ett lopp. Det tar ändå en massa tid och ork att springa på toa eller desperatleta papperskorg.. :-(

Skofrågan är också något som många har undrat över. Svaret kan sammanfattas i tre ord: Nike Air Pegasus. Jag sprang en bit över 36 timmar i mina ”gamla” långpass skor. Jag fick så småningom, föga förvånande, en allt mer smärtande värk i fotsulorna. Tillslut bestämde jag mig för att jag inte klarade av det längre och behövde ett par värstingdämpade Hoka One One (Bondi 4) för att fortsätta genom natten och timmarna. Det är skorna som jag mestadels springer kortare mängdpass med under träningssäsongen - just för dämpningens skull. Det visade sig inte vara någon bra idé. Mina knän protesterade våldsamt och att springa var inte ens att tänka på. Jag bytte omgående till ett par nyare Nike Air Pegasus. Så klart – vad annars?! Det är uppenbarligen utan minsta tvekan skon för mina fötter oavsett om jag springer inomhus på Bisletts hårda betonggolv, på löpbandet hemma i huset, parkstigar i Mellsta motionsområde, höglänta steniga stigar runt Mont Blanc eller svindlande obanad terräng i vildaste Transylvanien. Och Nej! Jag är inte sponsrad av Nike. Min ambition är dock att aldrig byta skor på tävling.

I ovanlig ordning fick jag dock några rejäla blåsor på tårna. Dock var det bara de som satt mellan stortå och pektån, på bägge fötterna, som gav mig lite besvär. Visst gjorde det ont, men det får man räkna med liksom. Men de där blåsorna mellan tårna kändes som varsin hyfsat stor sten och låg och gnagde. När det hade gnagt sönder tillräckligt mycket kändes det ändå lite bättre. Eller också vande jag mig helt enkelt. :-)


Det här med gråt under ultralopp är ju en annan sak. För min del är det nog kanske återigen det återkommande temat att jag tycker lite synd om mig själv. Jag sprang tre hela varv runt banan och bara bölade rakt ut. Visst. Jag var lite lagom utmattad i kroppen, men det var väl huvudet som inte orkade vara starkt för en stund. Man blir liksom fånge i sitt eget lidande. Det gäller att inte fastna i känslan. En stund sprang jag med en annan löpare bakom mig. Jag trodde att hon typ var förkyld och snorig, men det visade sig så klart att hon sprang och grät. Och det var många som grät. Har nog aldrig eller sällan hört och sett fler som gråtit. En av de främsta männen grät verkligen som ett barn flera gånger när jag varvade honom. Jag hoppas att det inte var för att jag sprang fortare än honom! ;-)

Och visst blir man extra känslig under en ultra. Kanske av kroppens kämpande och utmattning. Vad vet jag? Själv blev jag gråtmild redan efter mindre än åtta timmar då Maria, som var med i mitt supportteamet, dök upp. Tänk att hon kommit hela vägen till Oslo för att hjälpa MIG?! Det stockade sig i halsen och det var tur att jag bara kunde fortsätta att springa! Annars hade det nog blivit rena rama gråtkalaset! För att inte tala om när maken önskade ”Black Saturday” med Mando Diao till mig. En av mina favvolåtar och kanske den bästa tänkbara när fredagen gick över i lördag?! ”Another black Saturday”. Jo, jag har tillbringat många tunga lördagstimmar löpandes runt runt i Bisletts kulvert. Plågsamma timmar! Underbara timmar!

Euforiskt att passera 350 kilometer! Foto: Bjørn Hytjanstorp

Hur tråkigt är det inte att bara springa runt på samma ställe? I 48 timmar?? INOMHUS?” Jag förstår precis hur det låter för spontant så tänker väl jag likadant, men det är inte hela sanningen. Att springa inomhus har ju de uppenbara nackdelarna, men det finns en del tunga positiva argument.

Klimat och väder – Man vet vad det blir för temperatur och man kan vara säkert på att inte bli utsatt varken för dryg motvind, hällande regn, eller tungt, blött och iskallt snöfall eller stekande sol. Hur man ska klä sig behöver inte bli en stor fråga eller orosmoment.

Likadant så klart med underlaget - TEC våren 2012 är ett skräckexempel på hur det kan bli när man springer utomhus. Underlaget varierade från timme till timme. Allt från barmark, ankeldjup blöt nysnö, iskallt regn, snöblandad ankeldjup lergegga … Det är ett alltför plågsamt minne att ens vilja tänka tillbaka på! :-(

Att springa på bana, inomhus eller utomhus, innebär också tryggheten i att alltid ha nära till service så som mat, dryck och toaletter. För den som har inofficiellt världsrekord på toalettbesök på 24-timmarslopp är det sistnämnda en otrolig trygghet. Att alltid ha nära till mat/vätske-kontroll är väl mer att betrakta som lyx! Jag och maken har sprungit traillopp där det var fyra timmar till första kontrollen – och där serverades det enbart vatten!

Man kan inte springa vilse inomhus! Låter så klart självklart, men ställ det i jämförelsen med att springa utomhus. Då är det inte alls lika självklart! Många kan nog vittna om felspringningar utomhus. Några kan i samband med dessa felspringar säkert skylla en förlorad seger down the drain också. Min egen värsta felspringning är jag helt utan egen förskyllan då jag blev helt felvisad av en oengagerad och uttråkad funktionär. Det kostade mig kanske närmare tjugo minuter vilket i sin tur ledde till att jag blev så arg, frusterad och stressad att jag la på ytterligare tio minuters felspringning för att springa ikapp. Fort och fel! :-( En annan historia är ju den från en större ö i Atlanten där jag fick ett förvirrat telefonsamtal från en utmattad och trött löpare ”Vart är jag?” Nog utsvävning om detta. Det är svårt att springa vilse på Bislettstadion och efter hallucinationerna jag hade under andra dygnet så var det nog kanske bra!

Hur lång tid tar återhämtningen?” Huvudets återhämtning gick förvånansvärt och glädjande nog väldigt fort. Typ mindre än en vecka. Kroppens återhämtning – Inte en susning. Still waiting!

Är det värt det?” Förstår inte frågan..

Tog du några smärtstillande tabletter?” Nix pix. Inga tabletter what so ever. Jag var ordentlig och tänkte på doktor Kerstins ord. Men nog hade det kunnat sitta fint med en cocktail av alvedon och voltaren under andra natten när det värkte i fotsulor och knän, men vad är det de säger? ”Är huvudet dumt – får kroppen lida!

Jag önskar att jag var mentalt starkare!” Det skulle onekligen vara en betydligt lättare, men kanske mindre intressant upplevelse om jag hade närmare och lättare att bryta negativa känslor. Jag har sagt till Jörgen Bond, den mest positiva människa jag känner - en mental mästare, att jag önskar att jag inför tävling kunde skruva av mitt eget huvud och få låna hans och skruva på det på min kropp. Och nu på Bislett när jag började få ont i nacken blev jag ganska orolig. 2014 när jag sprang ett 24-timmarslopp, även det på Bislett, fick jag nackspärr den sista timmen och var tvungen att springa och liksom trycka fram och ner huvudet med en hand hela tiden. Funkar kanske en timme eller två, men inte ett och ett halvt dygn! Men Coach Krister fixade snabbt som ögat in ett blixtbesök hos Truls från Fokusklinikken som tävlingshelgen till ära hade mottagning på Bislett. Dessutom alldeles bredvid mitt serviceteam. Jag kom att tänka på ”Modus” där skurken kommer bakifrån och tar ett stadigt tag i offrets huvud och nacke och knäcker till – bruten nacke! Precis så gjorde Truls – med min nacke. Och det sprakade och knakade! Jag hade svårt att hålla mig från att fnittra! Nu var jag av med det huvudet! Kan ni skruva på ett annat också? ;-)


Kommer du att göra om det?” JA! Det hoppas jag verkligen! Det finns många ord med vilka man kan beskriva de två dygnen jag tillbringade springandes på Bislett men roligt är kanske inte ett av dem även om det är just ”roligt” som ploppar upp först när någon ber mig beskriva loppet. En intressant och mäktig inre upplevelse som är svår att beskriva och omöjlig att dela med sig av, även om en tight support nog kan förstå och förnimma en del av smärtan, kampen, järnviljan och glädjen som i alla fall jag upplevde.

Avslutningsvis sist ett stort TACK!

Till serviceteamet: Krister Lind, Maria Ackerot, Margrethe Fjetland Løvold och Andreas Claesson.

Till alla er som skickade hälsningar och uppmuntrande ord på olika vis under loppet.

Till alla som hejade på mig på plats. Bislett – och Norge – är verkligen som ett andra hemma för mig!

Till Sharon och Geir och hela deras stab av funktionärer. Det är väl överflödigt att påpeka att utan er hade det inte blivit några 48 timmar!

Till Truls som fixade nacken.

Till alla er – släkt, vänner och bekanta – som stöttar mig och som har förståelse för att träning tar tid och energi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar