(De brutna) Nyårslöftenas tid

Gårdagens löpning blev det längsta passet sedan 24-timmars på Bislett i november. 31 kilometer visade gps:en innan jag tog mig de tre stegen uppför trappen hemma och hittade en återhämtningsdryck på golvet som maken ställt fram åt mig när jag kom hem.

Det var ett högst varierat pass både med avseende på underlag, tempo och följeslagare.

Jag och maken sprang ut tillsammans på vägarna hemmavid. Sedan fick vi Maria J som sällskap och fortsatte ner och runt Norra Backa handels- och industriområde. Efter dryga milen lämnade vi av maken hemma och fortsatte sen uppför berget på isiga grusvägar. Vi fick smyga fram på sidan av vägen och leta lite sten och grus för att få fäste. Annars är det bara att konstatera att jag gillar backar och jag gillar lugnet uppe på berget långt från bilar och annan trafik. Vi tog sedan rakvägen ner och upp mot Mellsta och Kvarnsveden där jag lämnade av Maria. De sista nio kilometerna sprang jag ensam. Det blev lite fram och tillbaka, kors och tvärs, hit och dit mellan Lergärdet, Forssa, Bergslagsbyn, Sportfältet, Övre Tjärna , Tjärna Ängar, Jakobsgårdarna och så hem.

En plats i solen mellan Maria och Krister.

Det var en solig och fin dag. Lite kylig vind, men underbart att få vara ute i flera timmar. Jag kände mig pigg ända tills de sista kilometerna hemöver. Då gick lite proppen ur. Det märks att jag inte har tränat längre distanser på några veckor.

Hacke med glänsande röd mage i solskenet.

Och så var det det här med nyårslöften. Jag är både för och emot. Och själv avger jag inga löften. Been there. Done that. När man var ung var det ju en kul grej. Men det är lätt att inte klara av svåra storvulna ambitiösa löften. Om att bli en bättre människa. Träna mer, äta mindre onyttigt, sluta röka eller vad det nu kan vara. Och när man sedan misslyckas för en dag, ska då hela löftet gå om stöpet? Ger man upp? Känner sig misslyckad? Ska man då vänta ett helt år till? Nej. Varje dag som jag vaknar, frisk och kry, är en ny möjlighet. Att göra saker lite bättre än dagen innan. Att försöka igen. Ibland orkar man inte utav olika anledningar, men då har man en ny möjlighet, som jag ser det, nästa dag. Och dagen efter det. Kanske inte alltid orka, men att aldrig ge upp. Så tänker jag.

Månen på väg upp.

Det är en sannerligen en klyscha, men ack så sann: Ny dag nya möjligheter!

Sidensvansar sjöng för mig på dagens pass.