Två veckor senare

Två veckor minus 20 minuter efter 213 kilometer på Bislett var jag ute och sprang igen. Längtan efter skogen var stor. Följde maken 800 meter längs vägen när han sprang ner mot Maserhallen för klubbträningen, men sedan valde jag att svänga rakt in i skogen.

Så härligt att byta tartan mot jord och mossa – och snö som knarrade under skorna. Vinden tog i när jag kom upp i berget och trots flera plusgrader var jag tvungen att dra upp dragkedjan på jackan ända upp i halsen.

Skogens djur hade lämnat sina avtryck i snön och det fanns ett som intresserade mig mer än de andra. Idag – också - är jag lycklig och lyckosam.

Inga större krämpor gav sig till känna. Vilan har kanske tagit både lite snabbhet och uthållighet, men kroppen verkar inte ha tagit någon större skada av tävlingen. Löpningen kändes något ovan och blåsorna gjorde sig påminda på vänsterfoten, men för övrigt var det 13 kilometer njutning.

Dagen var grå och regnet hängde i luften. Men fåglarna kvittrade lågmält här och där och vinden sjöng härligt i trädtopparna. Det var halt på grusvägen upp mot Bjusan och jag kommer säkert att känna av det i ljumskarna i morgon. Men luften var klar att andas och det var en underbar dag.

Den härliga känslan byttes dock mot en viss oro när jag mötte en man med gevär på stigen inte långt hemifrån. Jag fick bråttom neröver berget hemåt. Lugnet var borta.