Postrace
Transylvanien Trail var förvirrande. Ena stunden var jag hemma i tryggheten med
allt det jag älskar och behöver men även press och krav från allt vad vardagen
för med sig och där livet tycktes stå stilla, vara precis som vanligt, och i
andra stunden var jag tillbaka i Rumänien. För på kvällen när jag låg där i
sängen och slöt mina ögon och John Blund vaggade mig stilla gled jag iväg. Och jag
var liksom tyngdlös. Fri från jordens krav. Tillbaka på fjället. I skogen. I
mörkret. I ensamheten. Livet var inte mer komplicerat eller större än det som
rymdes i pannlampans sken.
Jag hamnade
som i ett vacuum. Ett tomrum som bara fylldes upp i drömmarnas land.
Jag kan inte
påstå att jag mådde särskilt bra, även om jag inte vill säga att jag heller
mådde dåligt. Men jag längtade tillbaka. Och jag kände mig inte närvarande i
vardagen. Det där dygnet i bergen i Karpaterna lämnade mig verkligen inte
oberörd och i slutänden tog det dagar och veckor att ”komma hem”.
Det är också
därför som bloggen har vilat still. Orden har inte funnits hos mig. Det har
ekat tyst i mitt huvud. Nu är jag tillbaka och jag skriver som mannen utan
leende säger: ”Bring it on!”
Någonstans i Transylvanien med Kullamannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar