torsdag 25 september 2014

Transylvanien Trail Travers - tävlingsberättelse - sista delen

Jag springer nerför en upplyst gata och ginar sedan ner över en liten grässlänt innan jag kommer till den sista gatlyktan. Där står ett gäng funktionärer och pekar ner i ett dike och så uppför och in i skogen på andra sidan. De pratar men jag vet inte om det är med mig eller med varandra. Jag vet inte ens om det är engelska eller rumänska. Jag hör inte. Jag förstår inte. Jag är redan ensam. På väg in i skogen. Rakt ut i skogen. Rakt in i hjärtat på Björnriket.

Vissla i visselpipan så kommer björnarna att hålla sig undan för dig!” Det var hennes ord till mig när jag gav mig ut från kontrollen. Hon som plåstrade om mig. ”Ta hand om dig. Var försiktig! Och tveka inte att ringa om du behöver hjälp! När som helst! Var som helst”  

När jag springer in i skogen jagar mörkret tillbaka det sista ljuset från civilisationen. Tillbaka mellan träden därifrån jag kommer. Ånyo glider världen, den riktiga världen, bort i ett töcken. Min verklighet krymper till cirkeln av ljus från pannlampan. Det är återigen bara jag. I harmoni. I rytm. Det är natt. Det enda som hörs är min egen andning. Det är brutalt naket. Vad som än händer är jag ensam här ute! Jag färdas som genom tomma rymder. Genom mörker. Precis som jag vill ha det. Minuter, meter, timmar, mil. Vem vet? Det existerar inget annat än nuet.

Och så plötsligt, när jag kommer och springer längs en smal stig som kantas av manshögt gult gräs, slits jag hänsynslöst och högst oväntat ut ur mina tankar. Ut ur min bubbla. Det slår nästan lock för mitt högra öra. Inte för att jag har hört ett liknade ljud någon gång i verkligenhet, men väl på tv. Det råder ingen tvekan om att det är en björn. Ett björnvrål. Och björnen är alldeles bredvid mig. Jag skulle kunna sträcka ut handen och stryka över den lurviga sträva pälsen. Jag stannar mitt i steget. Jag vänder mig inte om och lyser den i ögonen med pannlampan. Det vore väldigt oartigt och ouppfostrat. Jag tycker verkligen inte om själv att bli bländad och av med mörkerseendet och tänker att björnen inte skulle bli så glad av det heller. Nej. Jag tänker på kvinnan på kontrollen och hennes ord. ”Vissla i visselpipan så kommer björnarna att hålla sig undan för dig!” Säkert kloka ord av någon som lever och vistas i Björnland. Så jag tar fram visselpipan som hänger utanpå ryggsäcken och börjar blåsa. Först har jag inte så mycket luft. Det tar två tre blåsningar innan jag får till en gäll och klar vissling. Björnen vid min sida visar sitt missnöjde och kanske rädsla och vrålar mig återigen rakt i örat. Sedan ser jag i ögonvrån en rörelse och så hör i vegetationen hur den kastar sig bort och springer ifrån mig. Det följs av ett litet ganska ynkligt ”Brum brum” och ett betydligt mindre rassel i gräset. Jag fortsätter att blåsa i visselpipan. En gång. Kanske två. Möjligen också tre. Sen fortsätter jag att springa. Åt mitt håll. I banans riktning. Våra vägar skiljs. Björnhonan med unge och min. Hon måste hitta ett annat, ett bättre ställe att tillbringa natten på. Jag har en tävling att fullfölja. För ett ögonblick hade jag sällskap. Nu är jag ensam igen. Jag trycker lite lätt med handen över örat. Det gör nästan lite ont.

Någonstans inom mig bubblar det av upphetsning. Jag skulle vilja kasta mig över mobiltelefonen och ringa maken. Jag vill berätta. Det är ju bara så coolt. Jag, kvinnan som aldrig möter björn, har just upplevt en dröm bli sann. Jag har tillbringat 30 dagar i Denali Nationalpark i Alaska utan att se så mycket som ett malätet björnskinn, jag har ”jagat” björn (med kamera) på Sånfjället som är ett av Sveriges björntätaste områden och jag tillbringar otaliga timmar i skogen hemmavid utan att få se den minsta lilla björnspillning en gång. Allvarligt talat så trodde jag aldrig att det skulle hända mig. Inte för att jag direkt såg björnarna nu heller. Men definitivt att jag har mött björn! Men samtalet med maken får vänta. Han ska själv upp och tävla och ligger nu och sover sött och dessutom vet jag inte om han skulle bli lika till sig som jag över mötet. Inte på samma vis i alla fall.
Och nej. Jag är inte rädd för björn. MEN jag har respekt. Stor respekt. Man vill ju inte hamna mellan mamma Nalle och unge och att trampa rakt ner i ett idé är inte heller någon bra belägenhet att hamna i, men jag tänker inte så. Man kan ju råka ut för en bilolycka också och inte låter man bli att åka bil för det. Och inte oroar man sig i trafiken heller. Nej. Olyckor händer. Tillfälligheter kan man inte påverka och det är lite mer ett lyckorus jag känner när jag löper iväg efter mötet.

Men tanken som slår mig är att om jag träffat en björn efter en kilometer i skogen, hur många björnmöten ska jag då hinna med på ytterligare 35 kilometer i Björnriket?

Björnmöte.

Så jag springer och blåser lite i pipan av och till under kanske en kilometer. Sen tycker jag att det är påfrestande och drygt. Det är dels jobbigt att försöka att springa och blåsa. Luften vill liksom inte räcka till. Dels är det också jobbigt att hela tiden sträcka sig efter visselpipan. OCH det stör tystnaden! Det stör min koncentration och mina tankar. Jag lägger ner. Nog borde väl nallarna höra mig när jag kommer flåsande? Eller vis av erfarenheten kanske inte?

Skogen jag nu springer och går genom liknar i mörkret mycket min alldeles egna skog där hemma i berget. Och lugnet sänker sig åter inom mig. Jag väntar troget och envetet på att smärtan i knäet ska släppa. Jag vet ju att den kommer att göra det. Det är bara en tidsfråga.

Men tiden har jag ingen koll på längre. Liksom sträcka och höjd. Det är ett avbräck. Både för den mentala motivationen, att kunna räkna ner kan vara en morot i jakten mot målet, men också för orienteringen. Att hålla koll på distansen, eller åtminstone tiden från en säker punkt kan vara avgörande. Speciellt i mörkret då andra sätt att navigera, som dalgånger och höjder, kan hjälpa till, inte finns tillgängliga. Liksom att jämföra med höjdkurvor för att hålla koll på vart man är. Nu blir jag lite blind. Varför laddade jag inte planenligt gps:en vid varvningen? Batteriet har dött. Klockan har lagt av! Dagens sista IDIOT! Men gjort är gjort. Eller ogjort är ogjort. Jag får greja det ändå!

Det lite dumma är att jag ägnat minst tid åt kartan den här sträckan av banan. Den del som jag inte sett någonting av före loppet. Den borde jag ha studerat mest. Så dags nu! Men jag följer en blå markering och det är mestadels ganska tydligt vart jag ska springa. På ett ställe blir jag dock lite osäker. När jag låter pannlampan svepa över terrängen ser jag ett svart kors i skogsbrynet. Det känns lite läskigt, med en förströdd tanke på Dracula och fullmånen och sånt, så jag bestämmer mig för att banan nog inte går förbi där. Känns lite ödesmättat.. Men efter att ha undersökt det andra möjliga alternativt får jag tränga tillbaka tanken och springa upp till den lilla höjden med korset. Jag ger det inte en blick och jag håller tempo förbi. Trots allt kan man inte vara för säker! Inte en natt som den här! Allting tycks möjligt!

Sen kommer jag till en väg. Märkningen tar slut. Och jag står där. Jag kollar på kartan. Jag letar uppåt vägen. Jag letar neråt vägen. Jag letar rakt över vägen. Och jag kollar kartan igen. Nej. Ingen märkning. Varken turistmärkning eller banmärkning. Och det stämmer inte med kartan. Jag springer tillslut rakt över vägen, som med god vilja och mindre nogräknat kan stämma med kartan, med undantag av att körvägen övergår i en kostig som sedan övergår i intet. Jag blir tvungen att springa tillbaka upp till vägen. Kollar på kartan igen och bestämmer mig för att följa vägen norrut.
Och några hundra meter framåt hör jag någon som visslar och ur mörkret dyker en ung man upp. ”Jag såg din pannlampa irra omkring, säger han. Och jag tyckte synd om dig. De två kvinnorna på kontrollen väntar på dig!” Han berättar att han jobbar uppe på hotellet och har smitit ut för att hjälpa mig. Jag tackar honom mer än en gång.

När jag lämnar kontrollen får han beskriva vägen för mig. Han tror inte att jag ska ha några problem att hitta och det känns tryggt. Jag litar på honom. Han känner vägen som jag har framför mig ner till CP10, han har själv gått här många gånger, så jag drar iväg. Med en bra känsla.

Jag plågas fortfarande svårt av det där knäet, men nu har jag tillskillnad från förut, resignerat och accepterat att det inte finns någon annan väg från smärtan än den som går via målgången. Jag kommer inte att bryta. Att bestämma sig för att fortsätta, att fullfölja loppet, att det inte finns något alternativ, gör smärtan lättare. Inte mindre. Men lättare.

Stigen svänger neråt och det blir brant. Ibland är det stupbrant ner. Hur långt vet jag inte. Jag har inte tid att låta pannlampan utforska rymderna under mig. På vissa ställen sitter det tjocka gamla vajrar som jag kan hålla mig i nerför. Ibland finns det bara stenar att hålla sig i. Vajrarna kan lätt ge en känsla, och kanske även en falsk känsla, av säkerhet men på vissa ställen greppar jag dem ändå. Knäet gör mig stelare och orörligare. Det är just att böja det som smärtar mest. Jag rör mig inte speciellt graciöst. Tvärtom är det riktigt besvärligt att ta sig nerför vissa branta passager. Man är tvungen att vara helt fokuserad, inte stressa på och absolut inte falla! Och stigen ringlar sig fram och tillbaka. Ner och alltid neråt.
På ett ställe där stigen faktiskt är plan fipplar jag med vätskeflaskan bak på löparryggsäcken och sätter ena foten utanför stigen. Jag sätter mig pladask på rumpan och hjärtat gör en frivolt eller två. Det är mörker och tomrum under min fot..

Det känns som att jag har någon eller något bakom mig. Några gånger är jag tvungen att vända mig om och titta. Och tillslut förstår jag vad det är. Det är månen! Den är inte många dagar till full och den lyser. Starkt. När det inte finns några andra ljus och ingen återspegling från städer och samhällen blir stjärnhimlen så mycket mer magisk. Men jag har ingen tid att varken njuta eller rysa.

Så, långt nere i en ravin ser jag skenet från två pannlampor. Jag har ingen koll på dygnets timme, men jag förstår att den är sen. Mycket sen. Det kan omöjligt vara några andra än tävlingsfunktionärer som är på väg ner, eller upp, från kontrollen. Jag tycker nog att det är lite märkligt med tanke på att det var en väg där vid CP9 men kanske att de är ute och märker upp banan bättre? Eller vad vet jag? Jag reflekterar inte över det särskilt länge. Tankarna är ganska begränsade här i natten. ”Are you following the blue marks?” En kvinnlig stämma svarar jakande där nerifrån. Jag tvekar för det ser mer ut som en bäckravin, men vad göra? Så jag klättar neråt, men det känns onekligen fel. Det är blankslitna höga stenar, det är stockar och smågrus. Det ser inte alls ut som stigen jag följt neråt en lång stund nu. Och det finns inga blåa markeringar så vitt jag kan se. Bara en bit ner bestämmer jag mig för att det är fel. Jag hojtar neröver att det inte finns några markeringar och så klättrar jag upp, upp på stigen igen. ”The path is up here!” Och så ropar jag och frågar om vilka de är. Svaret gör mig mest förvånad. Det är tävlande! Och det kan bara två personer. De två som jag har jagat bakom hela dagen och natten.
Do you want to join us?” Det är Jo, The Jo och så Anne-Marie från Schweiz . De har bestämt att springa in tillsammans till mål och nu får jag hänga på om jag vill. Frågan är vad alternativet är? Lika kittlande och utmanade som korkat och modigt! Jag orkar inte tänka. Och än mindre börja med någon argumentering för mig själv. ”Yes. That would be great!” Om jag bara orkar springa med smärtan har jag alltså en delad första plats klar. Kan det bli bättre? Än en första plats? Och med tanke på herdehundarna är det onekligen en trygghet. Routfindingen borde också vara lättare med tre par ögon istället för ett par, fast när jag tänker på ravinen de lurat ner mig i är jag tveksam över om jag kommer att få hjälp just med den biten eller stjälp.
Men jag har ont i knäet. Jag har riktigt ont i knäet. Jag kan inte förtränga det. Kan och orkar jag hänga med de här löparna? Ja, det är klart! Det är ju faktiskt jag som sprungit ifatt dem och inte tvärtom. Jag är just nu den starkare av oss tre. Det är den mentalt helt rätta tanken. Jag låter den vagga mig trygg trots sällskapet.

Men det känns inte alls bra. Jag känner mig som en snyltgäst. De här löparna har hållit ihop nästan hela loppet. De är samlöpta och de har en överenskommelse. Jag känner mig … utanför den gemenskapen. Jag springer iväg först. Men vid första bästa tillfälle springer de bägge om och jag lägger mig där bak. Som ett tuggummi. De får bestämma fart och väg. Själv springer jag och undrar hur det skulle ha blivit om jag inte sett deras lampor nere i ravinen.

Sedan börjar jag prata. Och jag pratar. Och jag pratar nog för mycket misstänker jag. Kanske är jag trots allt glad för sällskapet? Eller också är jag bara en pratkvarn i största allmänhet. Jag känner mig pigg. Och förväntansfull. Och ganska snart vågar jag också börjar engagera mig i ”markeringsjakten”. Jag försöker att låtsas känna mig som en del av deras löpteam. Och långsamt blir det också att kännas lite bättre.

Vi är på väg mot CCP3, ytterligare en kodkontrollpunkt och vi är helt lost. Uppåt i en slalombacke och så tillbaka därifrån vi kom. ”Could you get your strong light on?” Det ber de andra två löparna mig om flera gånger under nattens timmar. Jag vet inte om de har ljussvagare lampor eller om de helt enkelt vill sparar sina batterier. Det spelar egentligen ingen roll. Maken har investerat i värstingbatterier till mig och dessutom har jag både extra batterier och en reservlampa med mig. Det kommer att ta mig genom den längsta av nätter. Det känns bra att jag kan dra mitt strå till teamet.
Pannlampan får gå på max och svepa över terrängen. Ändå hittar vi ingen stig. Ingen markering. Men tack vare att vi springer tillbaka så hittar vi koden. Den som skulle vara omöjlig att missa. Tre par ögon sprang rakt förbi den på mindre än en meters håll utan att se! Galet! Nu tar jag upp kartan och studerar noggrant vart vi ska. Om det är trötthet, nonchalans, dålig karta och markeringar eller brist på kunskap vem vet? Ibland tycks våran väg som höljd i dunkel och våra egna tvivel.

Efter den incidenten bestämmer jag mig, ännu en gång, för att nu ska jag följa vartenda ett av våra steg på kartan. Så vid minsta osäkerhet studerar jag kartan. Ibland får jag stanna till. Oftast försäker jag kolla on the fly. Inte en helt enkel manöver i mörkret i pannlampans sken över ojämn terräng.

Sedan blir det en relativt lång och flack lättlöpt sträckning. Både på körväg, stig och på en fin grusväg. Tempot höjs. Mitt humör faller. Jag har med största sannolikhet ett betydligt långsammare bekvämlighetstempo än både Jo och Anne-Marie och jag dras med det där dumma gamla knäet. Jag hoppas stilla att den plana vägen snart ska ersättas med terräng och backar.

Och det gör den. Efter CP12 bär det av uppför igen. In i skogens hjärta. Vår löpning får övergå i gång och mitt humör stiger rejält igen. Kanske att två muggar cola och lite energidryck har bidragit också? Jag känner mig stark och pigg. Att jag varit på gång i snart ett dygn känner jag osannolikt nog ingenting av!
Nu följer en till synes oändlig sträckning som går lite uppåt och lite neråt. Till och med jag tystnar och sjunker in i mig själv igen. Månen har försvunnit på andra sidan bergen och det är svart som i en säck med kol igen. Anne-Marie går först och hon håller ett för mig högt men bekvämt tempo. Jag hänger henne nöjd i hasorna. Nära men inte för nära. Själv gillar jag ju inte att ha en pannlampa precis bakom mig som skapar skuggor och jag tänker att hon vill ha det likadant. Jo ligger en liten bit bakom oss. Och så rullar natten på. Och det känns väldigt långt, fast vi håller ett modest tempo och då tar de cirka tio kilometerna till nästa kontroll en upplevd väldigt lång tid också.

”Look! Draculas bride!” Både Anne-Marie och Jo ser henne. Jag låter pannlampan leta ute i skogen men ser absolut inget annat än träd. Inte ens när jag för ett kort stund stannar för att uträtta ett behov eller två och släcker ljuset ser jag något som kan liknas vid en blek och farligt vacker kvinna. Nej. Dracula-stämningen vill bara inte infinna sig och jag känner en viss besvikelse. Men hans brud höjer min sinnesstämning rejält och jag kan gå och le för mig själv en god stund. Vilken cool grej! Och vilken härlig fantasi. Draculas brud! Med oss i den mörka skogens djup. Kanske det är därför vi är trygga här!?

Anne-Marie klagar på de rullande små backarna och att vi aldrig tycks komma framåt. Själv börjar jag bli nervös och kollar gång på gång på kartan. ”What altitude?” frågar jag henne ibland. Jag vill inte vara tjatig men jag är mycket intresserad av att veta vart vi är så vi inte gör ett felaktigt stigval och hamnar tillbaka upp på Omu Peak. Tre gånger gillt heter det ju och det får gälla för oss också! Tre gånger räcker!

Tillslut ser vi ljusen mellan träden. CP14. Den sista bemannade kontrollen. Vi är snabba in och får våra klistermärken. Ingen är intresserad av att äta av det dignande matbordet. Jag sveper återigen två muggar cola. Av energidrycken har jag fått i mig knappt 900 kcal under andra loopen. Det kommer inte att bli mer. De frågar oss om vem som kom in först och de möts först av tystnad. ”We’re together!” Jag säger inget men känner en stilla värme och glädje över svaret. Det är vi!

Sen knatar vi på. I gåsmarsch. Det är riktigt brant igen men vi håller god fart. Den sista stigningen, 500 höjdmeter. En piece of cake efter det vi redan gjort. Men vi ska trots allt upp också. Vi känner nog alla tre att målet närmar sig. Det har en positiv effekt på oss alla. Och gryningen är här. Alla förutsättningar är plötsligt till vår fördel. Vi gör en liten överslagsräkning över distansen som är kvar och jag kan konstatera, till stor förhoppning, att vi nog ska hinna in i mål innan maken ska starta. Det vore ju fantastiskt roligt! Jag längtar!

Uppe i dalen vi kommer till är det herdehundar igen. Massor av dem. Jag försöker att lite snabbt räkna och kommer fram till någonstans mellan 20-30 stycken. Plötsligt är jag mycket glad för att ha sällskap. Vi skriker och visslar. Och minsann om de inte håller sig på ett visst avstånd. Men de skäller och förföljer oss. Helt klart missnöjda.

Vi stannar till som hastigast vid CCP4. Jag tar loppets enda kort. På soluppgången. Jag får nästan lite gåshud! Det är mäktigt att möta en ny dag i bergen efter en lång och mörk natt!

Gryning efter lång och mörk natt.

Vi är på 2200 meters höjd och ska nu rakt ner till målet i en enda lång nerförsbacke. Enligt kartan är det mindre än en mil. Enligt höjdprofilen dryga milen. Men jag bävar. Hur ska jag komma ner med ett trasigt smärtande knä? Men ska jag vara med in i mål så är det bara att bita ihop. Jag fattar det. Det är en första plats på spel. Och nu är det verkligen för sent att ge sig!

Och så bär det av neråt. I ett svindlande högt tempo. Jag släpper på för fullt. Det är lös jord, grus och pinnar. Stenar och stammar. Det gäller att ha snabba och pigga fötter. Finns inget utrymme för felsteg. Terrängen bara rasar förbi oss. En av tre sladdar lite bakom och vi får någon gång stanna och vänta. Men alla de där höjdmetrarna tar förstås. Det blir tröttsamt för musklerna. Väldigt tröttsamt att det hela tiden lutar brant neråt och jag börjar önska att det ska ta slut. Plana ut.
Och det gör det förstås tillslut. De sista kilometerna in mot målet är ganska plana och nu får jag det jobbigt på riktigt. Tempot är långt över bekvämt. Energinivåerna är säkerligen på tok för låga också. Tankarna blåser storm i mitt huvud. Kanske att jag måste släppa? Det är den mest negativa upplevelsen under hela loppet. Spurten mot målet över de där långa plana körvägarna. Där minsta lilla stigning får mig att släppa en meter eller två som jag sedan måste springa ifatt.

När så staketet överst i slalombacken dyker upp på avstånd vet jag att jag är hemma. Och det ser ut som hemma. Det ser ut som lilla Paradisbacken ett stenkast hemifrån. När vi springer nerför backen och ser målet finns ingen trötthet kvar. Men jag känner inte heller något lyckorus. Jag tänker mest att det ska bli så himla skönt att slippa gå mer på knäet.

Vi greppar varandras händer och springer de sista metrarna tillsammans. Jag, Jo Meek och Anne-Marie Flammersfeld har utklassat resten av startfältet med våra 25:55.. Första herre i mål är mer än tre timmar efter oss. Och jag är glad. Väldigt glad och kan inte mer än skratta både gott och hjärtligt då Per ”Kullamannen” Sjögren hojtar att jag har en startplats till nästa år! För visst vill jag göra om det?!

 Foto: Kullamannen
The End.

7 kommentarer:

  1. OMG, du är fantastisk! Än en gång GRATTIS!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Camilla! Jag antar att du springer loppet nästa år!? Det är verkligen något för dig!

      Radera
  2. all respekt och beundran! en enorm berättelse och synnerligen välskriven
    Tack!/Pernilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack! Och roligt att du tycker så!

      Radera
  3. Grymt Laila! Man kastas rakt in i hjärtat av det laddade mörkret. Mötet med björnen, vilken grej! Och vilket lugn du visar upp. Grattis till mental styrka, urstarka ben och en medryckande berättelse!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Viktor! Att DU tycker om min tävlingsberättelse känns stort med tanke på att du själv skrivit en så otroligt bra dito. Stort GRATTIS till dig också! Nästa år får vi putsa på våra tider!

      Radera
    2. Nästa år rider du på en björn!

      Radera