Transylvania Trail Traverse - Prerace

Tävlingen heter TRANSYLVANIA TRAIL TRAVERSE – DRACULA. Banan är 106 kilometer och bjuder på 8500 positiva höjdmeter – och lika många nerförs meter. Tävlingens start och mål ligger ett hundskall från Draculaborgen och fyra nätter från fullmånen. Förutom vampyrer så finns dessutom Europas största population av brunbjörn och varg i Karpaterna och har man tur kan man få se lodjur. Flockar av herdehundar är en annan faktor att ta hänsyn till liksom ett mindre antal vilda djur med rabies. Det är mäktiga blånande berg, höga klippor, djupa raviner, vattenfall och djupa skogar.

Prerace-rapport

Knäskadad!

Jag ville se och provspringa så mycket av banan som möjligt innan loppet. Dels för att få lite acklimatisering till höjden, dels för att få känsla för terrängen och dels för att lättare hitta under loppet inte minst under de långa mörka nattimmarna. Så när vi fick chansen ville både jag och Andreas, som också skulle springa den långa 106 km Transylvanien Trail travers – Dracula banan, springa de 3-4 extra kilometerna ner från den övre linbanan till den nedre då de andra valde att åka ner. Ett beslut som några dagar senare skulle visa sig vara av stor betydelse.

Vi började med att ta oss upp till dödskallen, Sphinxen, för att kolla in den. Jag antog i alla fall att jag inte skulle hinna titta och njuta så mycket under loppet och det där huvudet var något jag bara inte ville missa. Efter några obligatoriska foton genade vi så ner över slänten mot det blåa spåret som skulle ta oss längs tävlingsbanan ner till checkpointen vid Salvamont Pestera.

Vi sprang i lagom tempo neröver. Stenigt ja, men inga större besvär. Jag kollade in markeringar och försökte ”ta kort” som jag skulle kunde plocka fram senare under loppet.

Och sen var vi nere vid Pestera och där väntade de andra. De var redan sugna på lunch så vi knallade in på det enda lunchstället för varsin macka och lite dryckjom. Helt ok tills jag skulle resa mig upp. Då gick vänster knä inte att räta ut. Det gjorde ont och tog emot. Jag har aldrig känt något liknande. Därför blev jag inte orolig. Trots påtaglig smärta. Om den kom som från ingenstans skulle den säkert också försvinna likadant. Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna förvärra en eventuell skada genom att springa.

Så vi var fem som tog det fint uppför fjället mot Omu peak. Banan baklänges. Och det var vackert. Knäet besvärade mig men inte mer än vad jag stod ut med.

Jag sprang och funderade på om det var långa eller korta tights som gällde på tävlingsdagen. Nere i dalgången var det varmt och behagligt. När vi väl kom upp på Omu peak blåste det en kylig vind och jag blev snabbt nedkyld.

Det var en mycket givande dag att få se och känna på delar på banan. Jag ångrade inte en sekund. Men… Senare på kvällen blev smärtan i knäet övermäktig. Jag kunde inte längre stödja på benet.

Behöver jag skriva att jag kände en oro. En djup oro. Jag gick till sängs med en förhoppning och ett vagt hopp om att smärtan skulle lägga sig till  morgonen efter och att det bara varit falskt alarm.

Onsdag morgon. 48 timmar to go. Knäet gick hjälpligt att stödja på men med påtaglig smärta om jag inte försökte gå upp eller ner i trappor. Det gick inte alls. Jag var ju inte dummare än att jag insåg att det var kört för min del. Allt sunt förnuft sa mig att start var en utopi. Och dessutom korkat.

Men med hjälp av kallt rinnande vatten, smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter, ispåsar (tack Margrethe), en uppfinningsrik och optimistisk äkta make och en aldrig sviktande vilja kämpade jag mot svullnaden och smärtan i knäet. Sedan träffade jag Åsa som är ortoped och hon undersökte min skada. Hon var svagt hoppfull och dömde inte ut mitt knä totalt. Tvärtom ingöt hon ett visst hopp i mitt hjärta.

Torsdag morgon. 24 timmar to go. Knäet mycket bättre, men inte smärtfritt. Det blev en provspringning och konsultation med doktor Kerstin per telefon.

Resonemang: ”Det värsta som kan hända är att jag ställer in starten och springer den kortare varianten med start dagen efter och att det då känns kanonbra och jag ångrar mig att jag inte startat i Dracula-klassen.”Jag insåg att jag bara var tvungen att försöka. Jag var tvungen att ge mig själv chansen. Hellre försöka och vara tvungen att avbryta än att inte ens ställa mig på startlinjen. Det värsta var inte DNF.