När klockan visar strax efter halv 5 på morgonen lyser
fortfarande gatlyktorna på vägen utanför vårt köksfönster. En snabb titt på
termometern avslöjar dessutom att det bara är sex plusgrader ute.
Alla de som önskat sig mindre värme får vara glada. De
fick vad de ville.
Inte för att jag är någon förespråkare för tropisk värme
direkt, snarare tvärtom. Tvättäkta vintermänniska, men jag vet precis hur roligt,
eller hur oroligt det är att springa i nollgradig snöglopp mörka höstkvällar då
vintern knackar på dörren. Ensamma kyliga långpass.
Men jag accepterar helt enkelt det jag får. Sol, vind,
regn, snö, värme, kyla. Keep it coming! Jag lever.
Staden utanför vår ytterdörr är tyst. Gatorna är tomma.
Hela världen tycks ha ett stilla höstsordin över sig.
Jag springer upp i berget. Försiktigt. På lätta fötter.
Det är alldeles tyst och stilla här uppe också. Jag vill inte ens andas. Rädd
för att störa. Alferna eldar över myrarna inne i skogen och de nedfallna gula
löven bildar redan en höstvävd matta under träden. Jag ser några tuvor med
lingon som lyser röda i den gröna murriga mossan.
Det går inte längre att förneka. Oavsett vad almanackan
säger. Sommaren flyr. Hösten är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar