Bockstensmannen och jag

I mitt träningsschema stod det ”backe 1000 höjdmeter”. Just the way I like it! Och jag har hittat en kanonbra backe för ändamålet. Kort, brant och i fin natur. Visserligen en bit att åka för att ta sig dit, men det kan det vara värt. Lite miljöombyte i träningen är ju aldrig fel. Många snabba höjdmeter gör ju också att jag inte behöver springa runt halva Dalarna för att samla meter och det behöver inte ta mer än halvannan timme i stället för hela kvällen. Att backe är roligt gör ju inte heller saken sämre. Jag såg fram emot passet.

MEN!

Men Coach pekade med hela handen. Det var träning inför Vasastafettens prövningar som gällde. Och jag är lydig. Jag protesterade inte. Backen ligger väl kvar hoppas jag tills nästa gång.

Ska man springa sankmark uppför på tävling så är det naturligtvis det man ska träna. Man blir väl bra på det man övar på.

Jag gruvade mig under dagen. Försökte att förbereda mig mentalt på värsta grispasset. Been there. Done that. Jag visste vad som väntade.

Att jag sen hade sådan fruktansvärd träningsvärk av höstens första styrketräningspass gjorde inte saken bättre. Tror att jag hade ont i varenda muskel i hela kroppen. Inklusive ett gäng muskler som jag inte ens visste att jag hade. Det var plågsamt så till den milda grad att jag trodde att jag var sjuk!

Men efter jobbet styrde jag kosan mot Gyllbergen. Vårt eget vildmarksparadis. Himlen var mörkt blygrå och jag var övertygad om att jag inte bara skulle bli blöt underifrån myren utan också rejält dränkt från ovan.

OK. Jag hade fel. Och jag hade fel.

Under den första kilometern, lätt uppför i sankmark och sedan över en vidsträckt myr tog jag det lite lugnt och kände mig för. Det var längesedan och jag vet av erfarenhet att kroppen inte riktigt brukar ”hänga med” och fatta att det kommer att gå långsamt, det kommer att vara tungt men det kommer att gå. Man kan springa i ultrarapid.

Pulsen steg typ 90 slag på ett litet nafs, men det kändes bra. Det kändes oförskämt bra. Jag kunde öka tempot lite, inga överdrifter eller intervallrusningar, men kroppen svarade fint och jag klafsade på. Ok. När vattnet når en till knäna så är man inte så kaxig längre och det är svårt att behålla något slags löpsteg. Min runda mätte knappt 11 kilometer. Så gott som samtliga bara myr, sankt och blöttblött med kortkorta stigar mellan myrarna. Men alltså!

Ett underbart löppass. Mitt ute i vildmarken. Det var jag. Skogen. Myrarna. Sjöarna. Gråa skyar. Vindens sus i trädtopparna.

Jobbigt ja. Hög puls. Brännande lår. Giriga lungor efter luft. Mer luft.

Det tog slut alldeles för fort. Bästa träningspasset alltså.