Bestraffning

Jag erkänner. Det var varmt den där sena eftermiddagen. Det var verkligen sydländskt varmt. Och jag kunde inte uppbringa den mentala styrkan för ännu ett träningspass i bakungsvärme. Och detta trots att det stod ett lätt relativt flackt 20 kilometerspass i kalendern. Och hungrig var jag också. Jag bangade!

I samma sekund som jag bestämde mig för att ge vika för frestelsen att skjuta passet till dagen efter, i en from förhoppning om åtminstone en liten lätt bris skulle blåsa och ge lite svalka, i samma sekund visste jag också instinktivt att jag skulle vara tvungen att ”straffa” mig själv. Men men. Det var det värt! J

20 kilometer lättlöpta grusvägar skulle bytas mot 20 kilometer gångstigar, stigar och backe. Framförallt backe.

Bra val så klart. Backe är väl alltid bättre än plant? Och backe är väl alltid roligare än plant? Backe äger liksom!

Att sen värmen var exakt likadan dagen efter kunde ju inte jag veta i förväg? Jag var dock piggare och betydligt mer inspirerad så det blev som förväntat. Svettigt, jobbigt och … alldeles underbart. I alla fall efteråt!

Finns det någon gång man lever mer än när låren bränner, lungorna hotar att sprängas, halsen snör ihop sig och huvudet bara tigger och ber om nåd?

Det finns i princip tre vägar upp på Hönsarvsberget. Den långa slakmotan hela vägen från Älven, den korta men tvärbranta stigen från Medväga och den med lite blandad lutning som går som en båge runt från Bergebo. Och varför välja bara en när man kan få allihopa i ett enda träningspass?

Hönsarvsbergstrippeln.

Det var mycket länge sedan jag sprang så jag trodde jag skulle kräkas. En inte alltför angenäm känsla. Men det finns väl någon slags sanning i att när man plågat sig tillräckligt mycket blir man ganska nöjd efteråt.

Och när jag sedermera tagit mig tillbaka till ”Gå” var känslan av belåtenhet total. Att jag dessutom fått typ syndernas förlåtelse för uppskjutet träningspass dagen före gjorde ju inte det hela sämre.

Bästa träningspasset.