Tre gånger roligt och dubbel glädje

Hela måndagen var jag matt och energifattig och det kändes väl helt ok efter söndagens långpass, men igår var jag på g igen. Åtminstone trodde jag att jag var det. Jag satt inne på kontoret och kollade ut på hällregnet. Sugen att springa? JA. Sugen att springa i regnet? Nja.. Blev lite trött på mig själv att jag lämnat både skärmmössa och regnjacka hemma. ”Har du inte en liten sträckning någonstans?” frågade en arbetskamrat. Men alltså! Hallå!? En kortare lunchlöpning i regnet en sommardag? Hur plågsamt kan det vara? Inte alls är svaret. Lite vatten har ingen dött av och jag är ju inte direkt gjord av socker!

Men lagom tills jag klev ut ombytt och klar så upphörde regnet! My lucky day!

Däremot var benen blytunga. Det tog dryga fem kilometer och en liten extra backe innan de var med i matchen och fattat att det var dags att vakna till liv igen.

Vädret och temperaturen var kanon! Det blev en högst njutbar runda!

Av bara farten klämde jag till med ett litet bonus styrkepass a la Paolo Roberto.

Det var dock inte färdigt med det. Det var verkligen en lyckodag för på väg hem berättade maken att han tänkte ta ett rullskidpass med mig. Och att få träna tillsammans är en höjdare!

Delad glädje är dubbel glädje!

En höjdare är också att maken inte längre behöver låna ut sina rullskidor till mig. Han har nämligen fixat ett par alldeles egna till mig. Och det är inte vilka skidor som helst heller. Det är bästa kvalitet i avancerat höghållfast stål. De ska enligt alla förståsigpåare ge samma åkupplevelse på asfalt som vanliga skidor på snö. Me like? YES!

Så med nya skidor och alldeles nyinköpta pjäxor, med maken vid min sida, stakade vi iväg. Sommar, sol och … skidåkning.

Tre veckor efter olyckan, vurpan, fast såren och skavankerna inte är helt läkta, var känslan, den känslan, tillbaka! Vi typ flög fram genom sommarsverige! Kunde inte sluta att le, även om det blev ett något stelare leende i uppförsbackarna.

Mer. Jag vill ha mer!