Räddharen

”Räven raskar över isen

Räven raskar över isen.

Så får vi lov

Så får vi lov

Att sjunga räddharens visa?”

När jag ligger där, och redan då känner jag nog att det svider både här och där, så handlar jag rent instinktivt. Reser mig upp och kollar runt. Har någon bevittnat min vurpa? Nej. Kollar snabbt in shortsen och borstar bort dammet. Är de hela? Ja. Rinner det blod på benet? Nej. Ner över armen? Ja, en del. Knogarna? Jo, förvisso lite. Men säkert ingen som hinner se det. När jag svischar förbi i full rulle.

Det är galet och helt ologiskt när jag utan en enda tanke på att ge upp träningspasset fortsätter. Man ger väl liksom inte upp ett träningspass om inget är brutet och man är på benen? Och benen fungerar som de ska. Jag kan röra höft och överkropp. Armarna hänger med. Och händerna har inga problem med att greppa runt stavarna. Ingenting kan stoppa mig. Och för den delen! Hur skulle det se ut och vad skulle folk tänka om jag kom tillbaka bara fem minuter efter att jag rullat iväg? Nej. Jag åker vidare på mina rullskidor ut på träningspasset.

Konstigt nog så njuter jag. Ja, alltså sort of. Jag känner lukten av blommor längs vägen. Jag hör fåglarna kvittra. Jag är den pendlande rörelsen i stakningen. Det går fort. Vinden i ansiktet. Men det ligger som ett enda sordin av svidande stickande smärta i ändalykten. Bar hud släpandes i asfalten. Jag tänker på eld. Kollar om det rinner blod på benet. Nej. Kanske inte så farligt ändå. Jag har inga planer på att titta. Så jag tänker att jag just i detta nu inte kan göra något åt skadorna. Jag kan bara ta tillvara på friheten under mitt träningspass. Jag lever och andas. Just nu!

10 kilometer senare kommer verkligheten i fatt mig. Den gör väl som oftast det. Förr eller senare. Jag vet egentligen inte om jag vill veta. Vill titta. Men nu finns det inte längre något val. Jag granskar knogarna. Hud och kött är bortslitet. Armbågen har ett snett jack. Inte så farligt. Inte jämförelsevis. Sedan försöker jag försiktigt lirka bort shortsen från skinkan. Större delen av huden är typ bortbränd. Plötsligt känner jag mig omtöcknad. Jag mår inte längre särskilt bra.

Jag står ensam där nere i omklädningsrummet. Ibland har man liksom inga val. Det är bara att bita ihop. Linkar in i duschen. Tvättar såren omsorgsfullt men försiktigt med tvål och vatten. Det svider. Svider!

En vecka senare står jag återigen på rullskidorna. Jag känner mig inte rädd, men oron är påtaglig. Långa tights, långärmad tröja och heltäckande handskar. Allt självförtroende är som bortblåst. Maken skulle säga att jag inte längre är ”kaxig”. Möjligen på gott.. eller ont. Jag har ingen fart. Jag har ingen balans. Och det är det första rullskidpasset som jag inte har ett löjligt stort leende på läpparna och som jag önskar aldrig ska ta slut.

Har jag fundering på att lägga rullskidorna på hyllan? Nej. Inte en chans. I’ll be back! Bara vänta och se!