På fötterna igen

Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist. Vintern har inte bara övergått i vår – det är sommar. Det är blommor överallt, gräsmattan växer så det knakar, fåglarna har redan fått ungar och jag springer igen.

Men det är inte utan rädsla. Varje kilometer under mina löparskors sulor får mig att undra om det är en kilometer för mycket. Har stressfrakturen i mitt underben läkt eller kommer det att komma krypande igen? Egentligen är det ett under att jag inte har konstant ont med tanke på att jag har ett lasersikte mot ”brytpunkten”. Jag verkligen känner efter och känner efter lite till.

Varje meter, varje svettdroppe, varje träningspass ger mig en otrolig glädje och tillfredsställelse. Men det är så lätt att få hybris. Mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Först var jag glad för två kilometer. Sedan blev det fem. Sedan räckte inte milen till och .. Ja, ni förstår. Det rullar på. Är man ultralöpare så är man! 

Men det är ingen självklarhet att vara frisk och hel och kunna träna. Kunna träna som man verkligen vill. Det är så lätt att glömma det!