Minutsamlare

Och så var det det där med alternativ träning. Något som det pratas friskt om för att undvika skador. Som den observante och trogna läsaren säkert redan har listat ut så är det inte något av mina mer omfattande intressen.

Jag är på eller av.

Men jag jobbar på det. Om jag nu kan räkna ut vad det egentligen innebär och menas. Alternativ träning alltså. Visst är det så att man ska träna alternativt för att trycka in mer träning och inte byta ut något av passen man kör för mycket av? Det är ju en lysande idé för att få till fler träningsminuter per vecka! Eller hur är det nu? Man måste väl vara fri att tolka det som man vill?

Igår var det i alla fall läge för ett lite alternativt extra pass. Jag hade att välja på ett ensamt 70 minuters stakningspass på rullskidor eller ett nätt litet fyra-timmes pass med maken på mountainbike. Jag valde maken. Jag menar att jag valde cyklingen.

För att göra en lång historia kort:

Maken har tränat en hel del cykel i vår. Jag har mer koncentrerat mig på typ löpning. Maken är stark cyklist. Jag å andra sidan kan inte ens kalla mig cyklist. Så det blev en fin och lugn tur för en av oss. Den andra fick förvisso en fin tur men fick slita ont. Över berget sista milen hemåt var jag varken kaxig eller talförd.

Men minuterna satt fint i träningsdagboken.

Att sen de där lättsprungna 11 kilometerna löpning jag efter cyklingen ”bara” skulle springa av blev den jobbigaste löpträningen hittills i år är en helt annan historia! 

Från en tidigare karriär. Finnmarksturen. Arkivbild. Fotograf: L-E Larson Loxodonta.