Jag hade inte den minsta lilla fundering på att jag inte
fortfarande kunde. Den möjligheten existerade inte i mitt huvud. För att kava
fram på längdskidor kan väl alla? I alla fall om man kommer från Dalarna?! Typ
ni vet Vasaloppet! Som cykel. Har man en gång lärt sig sitter det kvar för
alltid!
Så snacka om hur förvånad, häpen, och väldigt snopen jag blev
när jag ställde mig på skidorna och försökte åka framåt, så klart, och jag
faktiskt gled bakåt! What?
Men i sanningens namn berodde det väl på skidorna och inte
på mig?
Och skidorna VAR verkligen bakhala. I uppförsbackarna fick
jag antingen slita ihjäl mig, saxa upp eller.. glida tillbaka ner.
Jag kände mig som Bambi på hal is. Eller åtminstone som en
idiot! L
Maken åkte bredvid, tålmodigt, och pratade om att trycka ner skidorna
ordentligt. Jo tack. Jag vet. Jag kan det där. Sedan barnsben! Men man kan
fortfarande inte trycka ifrån utan fäste!
Det jag däremot inte kunde var den nya staktekniken. Jag
fattade hur jag skulle göra, men jag blev liksom stel i hela överkroppen. Och
hur lätt är det att röra på sig när hälften av kroppen är rörlig som ett
järnspett?
Jag kavade, slet mig runt, ett varv på yttre slingan i
Mellstaparken. Den otroliga distansen av två knappa kilometer. Jag kände mig
oerhört töntig och i vägen. Och det var definitivt inte roligt! Kände ett styng av lättnad när jag lyckades köra om en rad med småbarn som knappt var stora nog
för att gå. Det var annars lätt ”skäm-stämpel” över min åkning. Eller åkning
och åkning. Vad är det dom säger? ”Don’t flatter yourself!”
Maken stod och väntade vid varvningen, tillsynes fortfarande
lika tålmodig och lugn. Han tog mina skidor och lade på mer fästvalla medans
han kom med instruktioner och uppmuntran. Jag lyssnade nog mest på uppmuntran.
Tror att jag redan hajat hur jag skulle göra. Förstått men utan handlag för
genomförande.
Sen bar det iväg igen. Jag trodde återigen på mig själv. Jag
KAN åka skidor. Och faktiskt. När skidorna bet lite bättre kändes det genast också
lite bättre.
Jag började öka tempot. Och jag började känna att det
funkade. Och jag började på att åka ifatt och om folk. Det kändes riktigt bra!
Efter ytterligare ett varv var jag på gränsen till lyrisk. Vilket kalasväder
att träna i! Minus 8 grader. Luften var frisk och lättandad. Jag var lycklig.
Lycklig för att jag var där. Lycklig för att jag kunde. Lycklig för att det
kändes bra. Lycklig för att jag kunde träna.
Jag var ju så klart långt ifrån de som åkte snabbast men
lika långt från att vara den som åkte långsammast. Bäst kändes faktiskt
stakåkningen. Skidorna gled fantastiskt bra! Sju varv blev det. 14 kilometer.
Ultraskidor till en ultralöpare.
samma skidor som jag hade förut... det finns roligare skidor att åka på tycker jag, om du ska åka mycket ;) i helgen gör jag förhoppningsvis längdpremiär, ett knappt år sen sist!
SvaraRaderaFör mig är det de absolut roligaste skidorna jag haft. Går som skottspolar! Och att de sen är snyggast är ju inte heller fel. Men jag är ju bara en enkel löpare som inte vet så mycket om skidor.. :-)
RaderaÅh! Ha så kul. Det är ju så underbart vackert ute med snön nu!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera