Dimma i skogen

Det är lätt att tänka när man sitter inne framför en sprakande och varm brasa att man hellre stannar inne och myser med maken och tända ljus än ger sig ut i dimman, men det är bara en tanke. Det är aldrig ett val.

Enda valet var huruvida jag skulle satsa på regnbrallorna eller vintertightsen. Temperaturen var strax över nollan och det såg mycket regnsjukt ut. Fryslort som jag är blev det vintertights, varm tröja och jacka, mössa och vantar. Och ett par Nike Air Pegasus Trail på fötterna utanpå ett par ullstrumpor.

Och så in i dimman!

Skogen är så där mörk i färgerna igen. Och det känns som skymning. Dimman har krupit ner mellan trädtopparna och ute på fallen som jag passerar över är det som mjölkvitt. Det är en helt annan värld. Tyst. Hemlighetsfull. Ensam. Som om tiden har stannat. Till och med vinden vilar still. Emellanåt driver det lite regn. 

Och jag springer över berget och ner på andra sidan.

Det är en förtrollad värld. Eller en värld försänkt i Törnrosasömn. Inbäddad i vita mjuka dimlakan. Jag skulle nog inte ha blivit förvånad om jag plötsligt sprungit på Lyktan i gränslandet till Narnia. Konturerna av träden framträder och försvinner ut och in i dimman när jag springer förbi. Jag vill knappt andas. Rädd för att störa. Rädd för att förstöra.

Där i skogen och dimman känner jag mig trygg.

Och det är inte svårt att förstå att det är här jag vill vara. Mitt i en dröm. Förtrollande vackert. Det enda jag saknar är maken. Att få dela den här sagolika upplevelsen med honom. Men det hjälps ju inte. Det är som det är. Och det är bara att gilla läget. Så jag bränner in vyerna som passerar förbi och lägger dem i minnesbanken för lugn och välbefinnande. Att plocka fram i sämre tider.

Emellanåt ökar regnet och jag anar snö i luften. Inte årets första men ändå! Det känns julstämning! Och trots att jag blir allt mer blöt och kall utanpå blir jag varm inuti. Jag tänker på vår fina julgran som glittrar med ljus, glitter, kulor och hjärtan. Juletider med värme för kropp och själ. Och det är ett leende på mina läppar.

Och så springer jag tillbaka över berget via en annan stig och hemåt. På ett vis vill jag ju att upplevelsen aldrig ska ta slut. Kanske som att klockan verkligen stannar. På ett annat vis är jag på väg Hem.

Och när jag står där i en ångande het dusch efteråt är jag lika säker på att jag är på rätt ställe. Jag vill inte tillbaka ut i mörkret. Jag är hemma.