Vingar

Jag åker hemifrån närmare klockan 05 än 06. Jag gillar tidiga mornar. Stan är så lugn. Cyklar genom en regnfuktig stad. Luften är klar. Gatorna och husen känns nytvättade där de glänser av vätan. Det är 10 plusgrader att jämföra med för två dagar sedan då det var minus 10. Jag andas. Tankarna vandrar.  Ibland får träningen stå tillbaka för annat. Den här morgonen är det alltså jobb och inte träning som gäller. För att göra det man måste är att göra det man vill.

Men det är ju inte jobbet jag tänkt skriva om utan träningen. Och det blev träningsmässigt en riktigt bra dag!

Pass nummer ett bjöd på en blygrå himmel och jag vände mig mot vinden och sprang. Det blåste friskt men vindarna var ljumma. Om jag har möjlighet springer jag gärna med vinden i ryggen på väg ”hem”. Vändan jag valde bjöd dock på motvind i både början och slutet.

Det är ju som sagt en lyx att då och då ha möjlighet att träna på lunchen. Och dagen var en dag då det verkligen behövdes. Förmiddagen var en mara. Det var skönt att komma ut och tömma huvudet och bara andas. Jag tänkte att det var som att jag aldrig haft semester eller åtminstone för alldeles för länge sedan. Man skulle unna sig att ta någon ledig dag då och då kanske? Jag vill dock poängtera att lönen den har jag både tagit ut och köpt en hel del löparskor för! När jag tänker närmare efter har jag nog, egentligen, unnat mig allt jag velat ha.

Passet bjöd också på närkontakt med fem otroligt söta rådjur (som om inte alla rådjur är söta). De stod alldeles nära vägen där jag kom springandes och de ”trattade in” mig med sina stora öron och deras ögon (huvuden) följde mig hela vägen förbi. Tänkte först att det var synd att jag inte haft kamera med mig, men sanningen är väl den att hade jag stannat och plockat fram en kamera så hade de nog skuttat iväg över åkern. Jag är väldigt glad för deras förtroende..

Naturupplevelse två var de vilda fåglarna. Nymornade och vaknade ur sin sömn och mardrömmar där det var vinter igen. För det kändes verkligen som vintern var här för två dagar sedan. Nu sjöng de som om det vore vår igen. Rekordkort vinter?

Det tredje som hände var att jag inser att hösten har sina fördelar och sina nackdelar för löpare med krånglande mage. Nackdelen är ju att det finns väldigt lite skydd i björk- och snårskogen när träden fällt sina blad. Fördelen är ju att dagen är så kort och kvällarna så mörka att man ändå kan slinka in helt osedd och göra det man måste nästan vart som helst.

Löpträning nummer två bjöd på en härlig skymning, grusvägar och en liten hemlig genväg genom skogen. Och nu i höst, i jakten på inspiration, så har jag förstått att man inte alltid behöver låsa sig vid en förutbestämd runda eller vissa vägar. Jag har varit en hel del på upptäcktslöpning. Det har blivit några fina nya backar och nya stigar och det har gjort min löpning extra rolig. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag vill. Jag kommer att fortsätta med att trotsa mina gamla vanor. Gamla rundor. Som ultralöpare gör det ju faktiskt inget om man springer ”fel”.

Det blev ett närmast magiskt ljus då solen gick ner och jag vägrade tända pannlampan. När jag kom ut på Smedjebacksvägen upptäckte jag dock att en reflexväst i kombination med pannlampa får betydligt mer respekt av bilisterna än enbart en reflexväst. Och en starkt lysande pannlampa är att föredra!

Och det var inte bara kilometerna som försvann. Så även milen. Det gick oförskämt bra faktiskt. Det kändes som om jag köpt vingar för pengarna. Det var som om jag flög fram över ängarna och åkrarna, längs vägen och genom skogen. I skogen var det dock geggigt och leran stänkte högt upp på mina vader. Fast det varit en mycket torr höst så är numer alla mina löparskor, förutom mina bandlöparskor, fulla med gegga och lort. Fast det kanske säger mer om underlaget jag föredrar än om vädret? Hur som helst är det dags för lite persedelvård.

Mörkret låg sedan länge över staden och skogen när jag var på väg hemåt. Det är rogivande att springa om kvällen och natten. Tankarna känns lite lättare och kroppen känns lite mindre. Löpningen blir mer automatiserad och avspänd.

Det var två underbara löppass. För det finns en särskild mening med att bara finnas till. Att ha möjlighet att vara ute. Springa. Andas. Leva. Och jag påminner mig själv ibland att saker och ting inte borde tas för givet. Vi borde uppskatta mer. Naturen. Friheten. Varandra. Kärleken. Livet självt.

När jag svängde in på gatan hemma var det efter sammanlagt 43 kilometer. Inte illa sprunget en vanlig dag. Och visst var jag lite seg i benen och kände av det. Jag hade ju sprungit relativt fort också. Det var nästan känslan av att ”Hej, jag vann!”

Min onsdagsmara var över.