Jag åker hemifrån närmare klockan 05 än 06. Jag gillar
tidiga mornar. Stan är så lugn. Cyklar genom en regnfuktig stad. Luften är
klar. Gatorna och husen känns nytvättade där de glänser av vätan. Det är 10
plusgrader att jämföra med för två dagar sedan då det var minus 10. Jag andas.
Tankarna vandrar. Ibland får träningen
stå tillbaka för annat. Den här morgonen är det alltså jobb och inte träning
som gäller. För att göra det man måste är att göra det man vill.
Men det är ju inte jobbet jag tänkt skriva om utan
träningen. Och det blev träningsmässigt en riktigt bra dag!
Pass nummer ett bjöd på en blygrå himmel och jag vände mig
mot vinden och sprang. Det blåste friskt men vindarna var ljumma. Om jag har
möjlighet springer jag gärna med vinden i ryggen på väg ”hem”. Vändan jag valde
bjöd dock på motvind i både början och slutet.
Det är ju som sagt en lyx att då och då ha möjlighet att
träna på lunchen. Och dagen var en dag då det verkligen behövdes. Förmiddagen
var en mara. Det var skönt att komma ut och tömma huvudet och bara andas. Jag
tänkte att det var som att jag aldrig haft semester eller åtminstone för
alldeles för länge sedan. Man skulle unna sig att ta någon ledig dag då och då
kanske? Jag vill dock poängtera att lönen den har jag både tagit ut och köpt en
hel del löparskor för! När jag tänker närmare efter har jag nog, egentligen,
unnat mig allt jag velat ha.
Passet bjöd också på närkontakt med fem otroligt söta rådjur
(som om inte alla rådjur är söta). De stod alldeles nära vägen där jag kom
springandes och de ”trattade in” mig med sina stora öron och deras ögon
(huvuden) följde mig hela vägen förbi. Tänkte först att det var synd att jag
inte haft kamera med mig, men sanningen är väl den att hade jag stannat och
plockat fram en kamera så hade de nog skuttat iväg över åkern. Jag är väldigt
glad för deras förtroende..
Naturupplevelse två var de vilda fåglarna. Nymornade och
vaknade ur sin sömn och mardrömmar där det var vinter igen. För det kändes
verkligen som vintern var här för två dagar sedan. Nu sjöng de som om det vore
vår igen. Rekordkort vinter?
Det tredje som hände var att jag inser att hösten har sina
fördelar och sina nackdelar för löpare med krånglande mage. Nackdelen är ju att
det finns väldigt lite skydd i björk- och snårskogen när träden fällt sina
blad. Fördelen är ju att dagen är så kort och kvällarna så mörka att man ändå kan
slinka in helt osedd och göra det man måste nästan vart som helst.
Löpträning nummer två bjöd på en härlig skymning, grusvägar
och en liten hemlig genväg genom skogen. Och nu i höst, i jakten på
inspiration, så har jag förstått att man inte alltid behöver låsa sig vid en
förutbestämd runda eller vissa vägar. Jag har varit en hel del på
upptäcktslöpning. Det har blivit några fina nya backar och nya stigar och det
har gjort min löpning extra rolig. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad jag
vill. Jag kommer att fortsätta med att trotsa mina gamla vanor. Gamla rundor.
Som ultralöpare gör det ju faktiskt inget om man springer ”fel”.
Det blev ett närmast magiskt ljus då solen gick ner och jag
vägrade tända pannlampan. När jag kom ut på Smedjebacksvägen upptäckte jag dock
att en reflexväst i kombination med pannlampa får betydligt mer respekt av
bilisterna än enbart en reflexväst. Och en starkt lysande pannlampa är att
föredra!
Och det var inte bara kilometerna som försvann. Så även
milen. Det gick oförskämt bra faktiskt. Det kändes som om jag köpt vingar för
pengarna. Det var som om jag flög fram över ängarna och åkrarna, längs vägen
och genom skogen. I skogen var det dock geggigt och leran stänkte högt upp på
mina vader. Fast det varit en mycket torr höst så är numer alla mina löparskor,
förutom mina bandlöparskor, fulla med gegga och lort. Fast det kanske säger mer
om underlaget jag föredrar än om vädret? Hur som helst är det dags för lite
persedelvård.
Mörkret låg sedan länge över staden och skogen när jag var
på väg hemåt. Det är rogivande att springa om kvällen och natten. Tankarna
känns lite lättare och kroppen känns lite mindre. Löpningen blir mer
automatiserad och avspänd.
Det var två underbara löppass. För det finns en särskild
mening med att bara finnas till. Att ha möjlighet att vara ute. Springa. Andas.
Leva. Och jag påminner mig själv ibland att saker och ting inte borde tas för
givet. Vi borde uppskatta mer. Naturen. Friheten. Varandra. Kärleken. Livet
självt.
När jag svängde in på gatan hemma var det efter sammanlagt
43 kilometer. Inte illa sprunget en vanlig dag. Och visst var jag lite seg i
benen och kände av det. Jag hade ju sprungit relativt fort också. Det var
nästan känslan av att ”Hej, jag vann!”
Min onsdagsmara var över.
ett marathon liksom! grymma du!
SvaraRaderaTack!
Radera