söndag 13 oktober 2013

Tävlingsberättelse - Black River Run 50 miles

Intentionen var inte att tävla. Den var att träna. Så loppet var inplanerat att avsluta en mängdvecka - många mil. Ibland blir det inte som man tänkt sig – ibland blir det till och med bättre!

Att åka till Västerås för att springa Black River Run var egentligen inte mycket att fundera på. Det låg rätt i tiden och 50 miles distansen var perfekt. Visst kan jag tycka att det vore roligast att springa den längsta distansen, 100 miles, men man behöver kanske inte alltid vara värst? Och att träna 16 mil kändes lite väl häftigt!

Dessutom så gillar jag Västerås LK. Eller rättare sagt Västerås-löpare. Skulle vara roligt att åka dit och träffa några av dem, prata lite löpning och springa deras tävling. Sagt och gjort. Västerås here I come!

En fördel till är ju tveklöst att avståndet mellan Borlänge och Västerås är lagom för att åka på morgonen. Vilket då betydde att jag kunde sova hemma i min egen säng natten före loppet och att jag kunde äta min egen frukost och få min egen uppladdning. Det vill säga göra precis som vanligt en morgon med långpass. På väg till Västerås kunde jag dessutom lugnt luta mig tillbaka och koppla av. Man är ju med privatchaufför!

Ska man klaga på något, och som svensk ska man väl det (?), är det att det var så många jag kände och inte träffat på länge där så tiden räckte liksom inte till för att hinna mingla med alla. Jag skulle ju springa också. Fick nästan lite tidsbrist när jag skulle byta om för att jag babblat för mycket och för länge.

Rätt avspänd får jag väl säga. Jag skulle ju bara köra ett träningspass.

Jag hann inte mycket mer än slänga några sista ord till supporten och ytterligare några bekanta som dykt upp innan jag stod på startlinjen och undrade vad som hände egentligen! Förberedd på att springa 80 kilometer? Nja..

Och så bar det iväg.

50 miles – 5 varv á 16 kilometer.

Underbar bana

De första cirka 4,5 kilometerna går på motionsspår, preparerade stigar och tekniska stigar där den tekniska terrängen utgör knappt två kilometer. Och nu snackar vi teknisk terräng: stenar, rötter och hällar med små drops. Och den sträckningen var fantastisk. Precis som jag vill ha det. Me like! A lot!

Sen tar en grusväg löparna fram till den första kontrollen vid sex kilometer.

Därefter följer åtta lätta kilometer med gångstig, väg och cykelväg längs Svartån. Det är behaglig löpning och mycket fina omgivningar och då man passerar genom två kolonilotter är det också lite liv och rörelse. Man hinner också passera den andra kontrollen efter knappt 13 kilometer.

Varvens sista två kilometer går på ett kuperat motionsspår. Och ja. Jag gillar backar. Och det är några stycken. Det är under den sträckningen de allra flesta av varvets höjdmeter avverkas.

Det är verkligen en kanonbana på alla vis. Den känns så genomtänkt och väldisponerad i alla aspekter. Där har i sanning Bosse ”Långa loppet” gjort ett riktigt riktigt bra jobb. Jag skulle spontant vilja sätta den som Sveriges finaste och bästa tävlingsrunda. Till skillnad från andra tävlingar, ingen nämnd ingen glömd, så blir den här slingan aldrig tråkig. Letar ni efter en rolig 50 eller 100 miles bana? Då behöver ni inte leta längre! Åk till Västerås i september nästa år!

Mitt lopp

Jag försökte att slappna av och hitta mitt tempo direkt vid start. Det är en konst att inte dras med i andras tempo. Träning eller ej. Det ger en viss ”stämning” hur man än vrider och vänder på det när man står på startlinjen. Träning eller inte så höll jag ändå koll på vart bland damerna jag låg i placering. Ganska snart låg jag tvåa. Det är klart att man vill ha en så bra placering i slutändan som möjligt, men jag tänkte göra min grej, träna.

Vid start. Foto: Krister Lind.

Framme vid första kontrollen blev jag besviken. Under löpningen skulle jag nämligen också testa lite nya energi-intag. De av er som känner mig och min historia vet att jag har och har haft eländiga lopp med otaliga toabesök, typ närmare 60 stycken på ett 24-timmars lopp, och kräkningar under 12 timmar på det senaste 24-timmars loppet. Känns som ett måste att få bukt med problemet om jag någonsin ska lyckas fullt ut på tävling! I Coach planering hade han kalkylerat med att jag skulle få i mig blåbärssoppa på kontrollen. Den fanns inte där. Det blev under senare varv kännbart.

Varv ett och två rullade på och jag fick anstränga mig för att hålla farten nere. 80 kilometer är ändå långt och jag ville ha en behaglig löpning och hålla hela vägen. Ibland sprang jag en stund med någon annan och pratade, men mest var jag ensam med mina tankar. Och jag njöt. Som sagt. Banan var helt suverän. Varierande och rolig. Dagen var fantastiskt fin. Solen sken. Steget var lätt. Jag hejade glatt på människor efter banan.

Under varv tre var jag fortfarande lätt på steget, men jag fick problem. Troligen på grund av energibrist. Jag blev yr. Lite vimlig i huvudet och kanske också på fötterna. Undrade stilla om jag skulle bli så yr att jag drullade i ån..

Ibland lyssnade jag på radion i mitt huvud. Kan man hitta en bättre låt att lyssna på? ”Ingenting kan hindra mig att dansa

Vid varje varvning mötte Coach upp och med energi, byte av dricksflaskor och förhållningsorder. Support, bra support vid tävling betyder så otroligt mycket. Och vem vet bättre än maken vad jag behöver? Det kan verkligen vara skillnaden mellan framgång och fiasko!

Support av Coach Krister Lind vid varvning. Foto: Per Johansson VLK.

Första delen av varv fyra sprang jag med den blivande segraren på 100 miles. Det var ett trevligt avbrott mot ensamlöpningen och det fick halvannan kilometer att rulla förbi omärkt. Jag fattade inte då att det var en twitterkompis, Johnny Hällneby, och så kan det vara ibland. Huvudet kanske inte var helt med. Och kanske också att det blev att gå lite för fort. För när han sedan drog ifrån mig fick jag problem. Yrseln var borta men jag kunde inte längre fixera blicken. Och med det kom också en rejäl energidipp. Jag började räkna och räkna ner. 24 kilometer kvar! Det var inte upplyftande. Jag menar 24 kilometer är inget man bara springer så där när man är trött! Såg mig själv ligga gråtandes i fosterställning på gräsmattan efter målgång.

En stund senare stod det en man och viftar med två fingrar mot mig när jag kommer springandes. Och ju närmare jag kom desto mer viftade han. ”Det här”, hojade han, ”betyder att du bara ligger två minuter efter ledarinnan!

Man kan ju tänka sig att jag skulle bli glad, men jag var bara så trött. Min spontana tanke var ”Åh no! Kunde han inte ha sagt tjugo minuter?

Där och då så insåg jag ju att seger inte var omöjligt. Tanken hade inte slagit mig. Jag hade ju heller ingen aning om att jag hade sprungit in nästan nio minuter på henne det senaste varvet. Det jag visste var att jag var trött. Och nu var jag ju bara tvungen att springa på!

Men i backarna in mot varvning var jag tvungen att gå. Försökte vara smart kanske.

Vid varvningen skickade Coach på mig två nya flaskor och jag svepte vätskan han gav mig och lite smått från matbordet. ”Du ligger alldeles efter! Kör!

Jag kom inte mer än ut från kontrollen förrän jag var tvungen att stanna till och kräkas. Bara lite. Lite vätska. Fortsatte på en gång igen. Ingen fara. Men det blev inte många meter till förrän det kom mer. Mycket mer. Och snabbt. Det är en upplevelse att kräkas både ur munnen och näsan. Samtidigt. Svårbeskrivet. Sen sprang jag igen. Men återigen kom jag inte mer än några meter. Magen vände sig ut och in. Helt och hållet.

Jag vet att jag tänkte att det var illa. All näring jag tryckt i mig vid kontrollen var alltså borta. Men jag funderade på att nu, nu var det bara ett enda litet ynka varv kvar. 16 kilometer. Var dock rädd för att jag skulle bli yr och tappa synskärpan igen.

Men inte långt efteråt fick jag se Henne. Ledarinnan. Hon gick på stigen framför mig. Hjärtat tog ett extra slag. Att komma ifatt någon är alltid bättre än att bli ifattsprungen. Det var en märklig men mäktig känsla när jag sprang förbi. Leder jag nu? På riktigt? Hejade. Fortsatte. Och det kan nog vara så att jag ökade tempot lite. Jag springer inte fort när det är lättlöpt så jag hoppades att jag skulle få ett litet försprång i terrängen.

Och det fick jag. Bannade mig själv när jag vände mig om och kikade hur långt efter mig hon var när jag kom ut på grusvägen. Och det dröjde innan jag fick se henne. Hon var en bra bit bakom.

Jag kände ingen yrsel. Hade inga synrubbningar. Sanningen är den att det där med träning hade jag glömt. Jag ville vinna. Vem vill inte vinna?

Sedan rullade kilometerna på under mina Nike.

Segerintervju av Kerstin Rosenqvist. Foto: Per Johansson VLK.

Jag var inte pigg vid målgång, men jag var desto gladare. Och så fort jag fick stanna kände jag mig vansinnigt stark. Mest var jag nog lycklig. Tanken på dem som hjälpt mig var överväldigande. Det är ju liksom inte bara jag. Jag är ju egentligen ingen alls om det inte vore för människorna bakom mig. Jag fick första pris. Jag fick stå i rampljuset. Men det borde vara de som stöttat mig, hjälpt mig, trott på mig som skulle ha fått ta emot segerkransen och stå med äran. Visst är det jag som springer. Ensam. Men det är tack vare dem som jag kan. 

Jag fattar inte riktigt hur det gick till. Vad som hände. Men det gick bra. Det gick över förväntan. Och ibland blir det till och med bättre än man tänkt sig. 

Segrarna på 50 miles. Andrew Tutt-Wixner och jag. Foto: Krister Lind.

14 kommentarer:

  1. Grattis - hvilket bra "trenings"løp!
    Sterkt og godt beskrevet:-) Og sterkt løpt!

    SvaraRadera
  2. Härlig läsning! Du såg pigg ut, även om magen gjorde som den ville. Imponerande :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa! Det var en bra dag för oss bägge! :-)

      Radera
  3. Grattis igen Laila och tack för alla positiva ord om vårt lopp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bosse! Och ja du! Vilken trevlig bana! Jag hoppas att fler får nöjet att uppleva den nästa år! Ni förtjänar lapp på luckan!

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Bra jobbat Laila. Du måste maskerat tröttheten bra, för Du såg så oförskämt fräsch ut när Du kom i mål...
    Kramar från mig och Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar Stefan och Carina! Eran peppning efter banan var guld värd!
      Väl i mål var jag nog lite segerrusig. Det kan få vilken trötthet som helst att vara som bortblåst! :-)

      Radera
  6. Grattis igen! Du är helt fantastisk vet du! Och med magen och kräkningar... helt otroligt. Det här var trevlig läsning till mitt förmiddagskaffe <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jonna! Snälla du! Och vad bra att jag kan stå för underhållningen!

      Radera
  7. alltså inte trevligt att du spydde och mådde dåligt, men berättelsen i sin helhet ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Jag förstod vad du menade!

      Radera