En godnattsaga

Genom det öppna fönstret hör jag henne jama. Enträget. Uppmanande men samtidigt vädjande. ”Det är kallt! Släpp in mig!” Så jag masar mig upp och släpper in henne. Hon slinger runt mina ben. Själv ser jag inget genom mina sömniga ögon och jag stapplar tillbaka in i sovrummet och stänger dörren. Inga katter i sovrummet. Maken är allergisk och jag .. gillar inte fästingar. Men fästingar gillar som bekant katter. Om ni hänger med?

Jag kryper ner i sängvärmen igen och har väl så gott som somnat in då hon jamar igen. Hon jamar och hon krafsar på dörren. Enträget. Uppmanande men samtidigt vädjande. ”Jag är ensam. Vill ha sällskap och gos!” Så jag masar mig upp, men motar bort henne från dörren. Följer henne till soffan där hon hoppar upp. Kliar henne lite bakom öronen och på huvudet. Hon spinner och myser som bara katter kan. Sen stapplar jag, något mer vaken än förra gången, tillbaka in i sovrummet och stänger dörren. Inga katter i sovrummet. Ni hänger med va?

Trissan på taket. Arkivbild.

Jag kryper ner i sängvärmen igen, men ligger och lyssnar. Tyst! Lugnt! Huvudet blir allt tyngre mot kudden. John Blund är på väg. Då hör jag henne jama och återigen krafs på dörren. NEJ. Jag vänder på mig. Låtsas som om jag inget hör. Tystnad. Men så börjar hon igen. Enträget. Uppmanande men samtidigt vädjande. ”Varför ska jag ligga ensam här ute? Jag vill komma in!” Så jag kliver upp, irriterad och klarvaken. Öppnar altandörren och lockar på henne. Hon kommer, motvilligt, kikar ut, men drar in huvudet igen. Jag fiskar upp henne och ställer henne halvvägs ut. Den proceduren gör vi om några gånger. Tillslut får hon nog och markerar att jag ska låta bli. Så jag låter bli. Följer henne till soffan där hon hoppar upp. Kliar henne lite bakom öronen och på huvudet. Hon spinner och myser som bara katter kan. Sen drar jag mig trött tillbaka till sovrummet. Stänger dörren. Kryper ner. Och lyssnar.

Och så börjar hon jama utanför den stängda sovrumsdörren. Och krafsa. Och krafsa mer. Enträget. Uppmanande men samtidigt vädjande. ”Jag vill inte vara ensam! Jag vill också sova där inne!” Återigen får jag gå upp och ut ur sovrummet. Öppnar altandörren och lockar på henne. Hon kommer, motvilligt, kikar ut, men drar in huvudet igen. Jag fiskar upp henne och ställer henne halvvägs ut. Den proceduren gör vi om några gånger. Tillslut får hon nog och markerar att jag ska låta bli. Jag ställer henne varligt men bestämt utanför dörren och motar henne i dörrhålet och drar igen. Sängen nästa.

Och där ligger jag. Klarvaken. Med dåligt samvete som huvudkudde. Det går så klart inte att somna. Hjärtat klappar. Om dryga två timmar vid 5-snåret ska jag upp och ut och springa morgonpass.

Så jag stiger upp. Jag försöker inte ens smyga. Om inte maken är klarvaken han också så kommer han inte att vakna av att jag går.

Löparkläderna ligger framlagda vid dörren. Det är bara att svida på sig. Jag är frusen och termometern visar fyra-fem grader så jag överdriver. Långa tights, kort tjock tröja, lång varm tröja, vindjacka, mössa. Jag kommer inte att frysa.

Stjärnhimlen är oändlig ovanför mitt huvud. Och oändligt vacker. En gång låg jag på rygg i gräset på baksidan och bara kollade på stjärnor och meteoriter. Känslan är bedövande. Jag ryser till lite i beundran och förundran. Och jag tänker på att det är samma stjärnhimmel som välver sig över mig som över dig. Och alla andra. Jag har beundrat den här hemma, i Tibet, i Alaska och på Island. Jag har beundrat den som barn och nu som vuxen. Och den är densamma. Det är bara så monumentalt. Så storslaget. Jag finner inga ord.

Det är mörkt i huset. Det är tyst på gatorna. Inga bilar. Inget liv. Min enda följeslagare genom natten är min gps. Jag trivs.

Fötterna rullar på. Jag tänker inte så mycket. Löpningen känns bra. Jag njuter. Jag andas. Jag lever.

Ser nattens katt nummer två. Till skillnad från den första så tar den här knappt någon notis om mig alls. Den sitter som en surikat och emellanåt reser den sig på bakbenen och spanar ut på åkern vid sidan av cykelvägen. Jag försöker att se något själv där ute, men det är bara mörker. Så jag morsar på den utan gensvar.

Faktiskt ser jag mer människor än jag förväntat mig. Tre personer, två bilar och en lastbil. Det finns mer liv än jag!

Innan jag går in i huset, när jag kommit tillbaka hem, stannar jag till och beundrar en sista gång, för i natt, stjärnhimlen. Orions bälte, Karlavagnen, Plejaderna och Venus. Alla så långt borta!

Sen är min tolv kilometer långa godnattsaga slut. En varm dusch senare ligger jag i sängen igen och John Blund låter mig inte vänta länge.