Vart tog stigen vägen?

Det var en underbar kväll. Lite blåsig men solig och varm i lä. Och jag valde att springa upp i skogen, vår ”Bjusangungan” runda. Först uppför berget till södra Bjusan och vidare upp till Ollesbodarna. Tillbaka ner till södra Bjusan och sedan uppför berget till toppen av Muskboberget. Och så hela vägen ner.

Till skillnad från maken som cyklat och fått kämpa i motvinden över Tunas blåsiga åkrar, så hade jag nästan ingen vind alls. Det ven i trädtopparna högt ovanför mig, men nere på vägen fläktade det bara lite skönt. Blå himmel. Fågelkvitter. Frisk luft. Skogen. Och så jag och mina löparskor.

Här fanns det en gång en fin stig. Nu är det de ekonomiska intressena som går styr.

Fast det där med skogen är ju inte helt sant. Jag blev ledsen och det stack till lite i mitt hjärta då ännu ett nytt kalhygge bredde ut sig över berget. Dessutom på ett av de allra finaste och mysigaste skogspartierna. Ett sånt där med gamla träd och mjuk mossa. Där stigen försiktigt slingrar sig fram mellan träden och kantarellerna lyste gula på hösten. Man tänker sig också att det var i en skog som den här som John Bauer ritade sina troll, tomtar och andra väsen. Men nu är den liksom trollen bara en saga från förr. Borta. Finns bara i fantasin. För här och nu styr de ekonomiska intressena. :-(

Vart ska de vilda djuren leva? Vart ska fåglarna bygga sina bon?

Fast det där med ”jag och mina löparskor” var kanske inte helt sant heller. För när jag sprungit genom ett litet myrhål märkte jag, skrattretande nog, att det saknades en sko. Jag hade bara en på mig. Den andra såg jag inte tillstymmelse av! Jag fick vända tillbaka och kröka rygg och leta djupt ner i vattnet, mossan och dyn. 

Vart tog skon vägen?

Grus i dojjan? Nej! Men myrvatten!

Men det var en helt fantastisk kväll för en löprunda i skogen. Den blev inte sämre när jag fick skymten av den allra största fälthare jag någonsin sett. Tyvärr var inte den lika glad att se mig och skuttade snabbt som ögat in i skogen. Det dröjde dock inte länge förrän jag sprang på en älg. En söt ganska liten fjolårskalv. Den stod i vägkanten och smaskade i sig av björksly och såg mig inte alls först. Jag stannade och stod bara och tittade. Ville inte störa och skrämma. Men vinden låg på mot hans håll och när han fick vittringen tittade han upp, begrundade situationen och kom nog fram till att det var tryggare och lugnare längre ut på det gamla hygget.

Flåsade på rätt bra när jag kämpade mig uppför den sista branten mot toppen av Muskboberget. Belöningen var en milsvidd utsikt över skogarna. Vad säger man? Värt varje meter. Varje svettdroppe. Varje andetag. Livet är fantastiskt.

På toppen av Muskboberget.

Hemöver gick det snabbt och lätt. Övade lite på hemläxan från Jörgen och njöt allmänt av löpningen och livet.

Ingenting kan hindra mig att dansa.