Synvillor

Maken och plastdottern sitter avslappnat och bekvämt nergosade i soffan. De pratar lite förtroligt emellanåt, med varsin dator i knäet. Det ser lugnt och mysigt ut. Själv står jag vid fönstret och ser mörkblå och blygråa moln torna upp sig i horisonten. Träden böjer sig under vinden. Två timmars löpning? Sugen? Nja.

Jag väljer motvind första timmen för att få medvind hemåt. Känns som ett klokt val. Löpningen känns bra. Väldigt bra, fast jag har fått ont i höften/låret igen. Det hindrar definitivt mitt bästa löpsteg. Emellanåt tittar solen fram och det är dumt att klaga.

Jag blir glatt överraskad då vätskan jag har med mig visar sig vara lite halvljummen päronsaft i stället för kallt vatten. Det värmer för det är lite småkulet.

Vart har vägen tagit vägen? Eller vem har stulit bron?

Det är också roligt när jag ser en hare längre fram vid sidan av vägen. Det är en favorit när man kan få se vilda djur på löprundorna. Önskedrömmen är ju att få se varg. Eller björn. Eller lo. Och varför inte mårdhund? Men ju närmare jag kommer desto mer förvånad blir jag att haren sitter kvar och inte låter sig skrämmas. Närmare och närmare. Tillslut kan jag besviket konstatera att det är en stor sten med en buske intill. Jaha ja! Men det gav mig lite glädje en stund! Sedan ser jag en ENORM orm på vägen. Hur i all världen hamnade en anakonda på åkrarna i Tuna? Nej, så klart var det ingen orm utan en tjock gren. När jag sen ser en lika förvuxen varmkorv med bröd längre fram på vägen börjar jag undra hur jag ser och hur jag mår. Det visar sig vara en trälåda och en brandsläckare. Och hur den hamnat där är också en gåta. 

Precis halvvägs bränner mobiltelefonen i ryggsäcken. Får ett styng av hemlängtan. ”Ring om du vill bli hämtad!” Frestande men så klart inte aktuellt. Livsfarligt att ha en telefon med sig. Bättre att vara utan. Då finns det liksom ingen frestelse och ingen annan lösning än apostlahästarna. Men med ”127” i färskt minne efter gårdagens biokväll så känns det som att den kanske inte ligger i vägen. Vem vet vad som kan hända i lerhålen längs Norån?

Norån.

För geggigt är det. Jag är otroligt glad och tacksam att jag inte valt mina nytvättade skor utan de med dammet färskt från grusvägarna och stigarna i Portugal.

Den varma duschen efter träningen känns himmelsk mot min kalla hud.

Maten efter träningen känns välbehövlig i min tomma och knorrande mage. Jag nöjer mig inte bara med en köttbit och potatisgratäng utan trycker också i mig två ägg och en macka.

Underhållningen efter träningen, i form av ”Biggest Loser” i tvsoffan, känns välförtjänt.