måndag 27 maj 2013

Lördag i siden

Helgen blev inte alls som jag planerat, men det blev egentligen bara bättre. Och vädret har ju varit underbart. Sol och varmt. Jag har njutit hejdlöst och roat mig rejält och har helt enkelt prioriterat bort både bloggande, twittrande, Internetande i allmänhet och tv-tittande. Varför ”slösa bort” en endaste minut? Och hade det inte börjat regna i går kväll hade jag förmodligen fortfarande varit kvar ute i trädgården. Det finns inte mycket som är mer avkopplande än att pyssla runt tomten med än det ena, än det andra och lite ingenting på verandan. Livsnjutning hela helgen!

På lördag var jag laddad och packad för ultrapass. Maken var ute på långcykling och jag hade hela dagen på mig. Trots att jag hade världens bästa runda på gång höll jag på att fastna hemma. I trädgården. Men jag ryckte upp mig och kom iväg.

Det ska erkännas att jag sannerligen inte är van att ha en (relativt) tung ryggsäck på mig. Farten blev därefter. Men jag hade ingen tid att passa och ingen annan att ta hänsyn till så jag lullade iväg i makligt tempo. Vägarna och stigarna var bara mina.

Idag var stigen bara min!

Planen var att springa runt Ulvsjön och ta en fika i Stugan. Och jag skulle ta den där hemliga stigen som går över bergen. Den jag har cyklat en gång och slagit mig både blå och blodig på. Trevligare att springa.

Och stigen var mycket hemlig. Den var till och med igenväxt. Jag fick slå mig fram, krypa under nedfallna träd och runt uppväxta buskar som den värsta upptäcktsresande. Kände mig nästan som Doktor Livingstone. Det visade sig dock att andra hittat en mer lättforcerad början på stigen än vad jag gjorde. Det var spår av flera crosscyklar som åkt där före mig.

Hemliga stigen. Igenväxt!

Det var en hel del uppåt som inte gjorde farten högre direkt.

Men det var en helt underbar liten väg. Den var dessutom längre än jag mindes så jag hade tid att insupa den friska skogsdoften och fylla på ”må bra”-banken.

Kunde konstatera att liljekonvaljerna redan blommar för fullt.

Liljekonvaljer i vägkanten.

Väl vid stugan satt jag vid sjökanten och åt banan och drack yoghurt. Vågorna kluckade rogivande mot stenarna vid stranden. Kände en viss längtan ut på sjön. Liksom trädgården hemma så är det otroligt avkopplande att ligga ute på vattnet och segla i solen en hel dag! Bara följa vindarna.

Paus i vattenbrynet.

Ryggsäcken hade börjat gnaga mig på halsen och jag letade förgäves efter plåster. Men jag hittade i alla fall en rulle med silvertejp och allt går väl som bekant att laga med silvertejp?

När jag sedan fortsatte min löptur gick det till och med tyngre. Bananen vägde bly i magen och den låg dessutom inte helt bra. Jag började må illa.

Så där sprang jag. Världens finaste dag. Med tunga steg, lätt illamående, dessutom ont i en fot/ben och tillråga på det funkade inte silvertejpen särskilt bra. Men räddningen fanns nära.

Jag hade på känn att jag aldrig skulle lämna Mikkolas gård löpandes om jag sprang in till dem, men frestelsen var för stor. Där väntade omplåstring, läskande saft (betydligt godare än mitt ljumma vatten) och goda vänners lag.

Jag uppbådade lite psykologisk styrka, tackade för mig och hade alldeles bestämt intentionen att ta mig hem med apostlahästarna. Men just då, när jag höll på att tacka för mig, ringde telefonen. Maken var hemma från sitt cykeläventyr och innan jag visste ordet av eller ens riktigt förstod hur det gått till så satt jag återigen på Laila och Raimos trapp och väntade på skjuts hem.

På toppen av Laggarboberget.

Ja, just. Livet är till för att njutas.

2 kommentarer: