Inne blev ute

Jag hade bestämt mig redan i går. Om det regnade i dag skulle jag springa inne på bandet. Jag har ingenting att bevisa liksom. Jag har löptränat, åkt skidor, klättrat och tältat ute i regn, snö, brännande sol, vind och storm. Been there. Done that.

Och när vi kom hem på eftermiddagen regnade det. Inte mycket. Snarare regndriv. Men sådan där väta som sakta äter sig igenom regnkläder. Sakta men säkert. Tillslut är man liksom blöt utan att man egentligen märkt hur det gick till. Och ska man vara ute och springa i två timmar är det bombsäkert att man kommer att vara blöt som en dränkt råtta långt innan man hunnit hem.

Men det var inte mina innelöparkläder jag plockade fram. Det var regnbyxorna och jacka. Vet inte riktigt hur det kom sig, men jag kunde inte förmå mig att springa inne.

Elva grader och frisk luft. Jag bestämde mig för att njuta av varje meter. Men det var verkligen fuktigt i luften. Redan efter halvannan kilometer rann regnvattnet nerför mitt ansikte. Efter fyra kilometer tilltog drivet till ett fullskaligt regn. Så vått? Och hägg luktar om möjligt än mer gudomligt i regnet. Och det fanns mycket hägg längs min runda. Jag älskar lukten av hägg!

På tips från maken tog jag en helt ny stig bara åtta kilometer hemifrån. Den lovade stort men jag blev rejält besviken. Skogen jag sprang genom var jättefin, men stigen var blöt och lerig och helt förstörd av ett oräkneligt antal decimeterdjupa hål av hästhovar. Det var som ett enda stort såll. Fötterna halkade ner i hålen och stukningar hotade för varje steg. Tråkigt. Riktigt tråkigt. Hade kunnat bli en ny favorit!

När jag kom ut på andra sidan stod åtta skyldiga och glodde på mig som om de aldrig sett en genomblöt geggig löpare komma ut ur skogen i en självlysande regnjacka. ”Hej på er pållar!”

Löpningen kändes bara bra eller rättare sagt riktigt bra ända tills jag bara hux flux började längta hem. Problemet med att springa en viss tid är ju att det spelar ingen roll om man springer fortare. Två timmar går ju liksom inte fortare bara för att man springer fortare. Trött blev jag också. Antar att det var en mental grej. 

När jag kom hem var kvällen mer eller mindre slut. En varm dusch och ett blogginlägg senare är det nu dags att koja.