Göteborgsvarvet

Det var en tillfällighet att jag stod på startlinjen, startled 4. Av en händelse ramlade jag över en startplats en vecka före loppet. Och vi skulle ju ändå ner till Göteborg eftersom Krister skulle springa. Och jag skulle ändå träna och springa ett två-milspass. Och att träna på att tävla är ju faktiskt något som jag behöver göra. Så ja, varför inte?

Det var varmt och solen lyste obarmhärtigt. Jag valde att vänta in i det sista att lämna träddungen och när jag väl gick in i startfållan ställde jag mig i skuggan. Jag gillar inte värme, men det är ju bekant så med vädret att det bara är att gilla läget och rätta hastighet och taktik efter rådande förhållanden.

Det sista Coach sa åt mig innan jag lämnade av honom vid startfålla 2 var att jag skulle njuta och uppleva Göteborgsvarvet från ”insidan”. Så mitt mål var inte att slå rekord eller springa livet ur mig. Mitt mål var att ha kul, känna stämningen, uppleva loppet, inte dra på mig någon onödig skada eller förstöra för denna veckas mängdträning.

En halvmara är ändå en halvmara och det är några meter man ska springa. Jag springer ganska ofta träningspass på 20 kilometer eller längre men tycker ändå att man ska ha respekt för distansen. Så jag blev förvånad när mitt startled släpptes iväg och alla runt omkring mig verkade tokspringa. Jag tolkade det som att jag hamnat i helt fel ”fartled” och bekymrade mig inte så mycket. Jag skulle njuta. Jag skulle uppleva. Jag drogs ärligen med i ett lite snabbare tempo än jag kanske tänkt mig, men jag hade ändå kontroll och var lugn.

Krister, Hans och jag före start. Foto: Maria Ackerot

Men jag blev ett rundningsmärke. De fyra första kilometerna kom det löpare efter löpare och sprang förbi. Det var svårt att inte lägga märke till det. Men allvarligt talat så brydde jag mig inte så mycket. Jag har varit med lite för länge för att inte veta att man ska hålla sitt eget tempo. Man vet aldrig vad andra löpare har för taktik och mål. Men det är klart att det inte var så kul.

Jag sprang och försökte titta på publiken och verkligen suga åt mig så mycket som möjligt av upplevelsen. Sällan har jag dock sprungit en tävling med så.. lam publik. Jag hade läst ”Snabba fötters” blogginlägg om Göteborgsvarvet och där stod det att vill man bli påhejad får man själv sätta fart på publiken. Så det gjorde jag ibland. Och då blev det ju roligare. Publiken på Hisingen verkade lite mer med i matchen än ”andra sidan” i alla fall. Uppför Avenyn var det fullt med folk men tyst som i graven.

Det som var roligt var alla levande band, dragspelare och bandspelare efter banan. Jag sjöng högljutt med i ”Eloise!"

Strax efter Älvsborgsbron kom det upp en man och lade sig jämsides med mig. ”Jag har haft koll på dig ett tag,” säger han. ”Du håller en bra fart.” Så vi sprang där, sida vid sida, ibland lite före och ibland lite efter några kilometer. ”Har du sprungit någon halvmara förut?” frågade han mig. Och det enda halvmara jag sprungit var med en adept och vi höll moderat tempo. Jag kände att det ärligaste och riktigaste svaret var ”Nej. Det har jag inte.” Innan jag hann svara något mer eller tänka ut en fortsättning började han ge mig goda råd. Om hur jag skulle dricka. Om hur jag skulle lägga upp loppet. Jag måste erkänna att jag lyssnade inte så noga. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Med 17 ultralopp och ett antal maratonlopp i benen gissar jag att jag har ganska bra koll själv. Men det kändes som att det skulle kanske gjort honom illa till mods och möjligen också förlägen. Jag sa inget. Varken med eller mot utan nickade lite bara. Efter en stund verkade han få det jobbigt. Han flåsade ganska mycket. ”Du verkar pigg. Det kommer att gå bra för dig.” Efter det försvann han någonstans bakom mig i vimlet.

Själv hittade jag en röd rygg att hålla mig till en stund. Inte för att jag var direkt störd av vinden. Det var relativt vindskyddat ändå större delen av banan. Men det var en bra rygg under två kilometer.

Det var många som klagade på värmen. Själv sprang jag genom varje dusch efter banan. Vid varje vätskekontroll skickade jag också en halv mugg vatten under mössan. Jag kom i mål blöt. Det var varmt, ja. Men med vatten både invärtes och utvärtes var det egentligen inte ett problem. Jag har varit med om värre om jag säger så.

Efter fem kilometer någon gång slutade jag också att vara långsammast. Jag plockade löpare efter löpare. En betydligt skönare känsla än att vara rundningsmärke. Det var egentligen inte förrän de sista två kilometerna som jag blev omsprungen igen.

Alldeles före mål stod också Krister och hejade på. Och de sista två kilometerna blev det spurt trots allt. Det känns kanske lite … surt att jag inte gått för fullt. Det är ju alltid roligt att se vad man klarar. Men eftersom jag inte planerat att delta och inte vill ”förstöra” träningen blev det ju som det blev. Jag var ändå jättenöjd när jag sprang i mål. Jag hade ett behagligt Varv.

Det som var tråkigt och lite förvånande är att så många, loppet igenom, knuffas, trängs och armbågas. Till vilken nytta? De som kom in runt mig kom ju in på en medioker tid i målet. Om man ville tjäna någon sekund kanske man skulle ha tränat lite mer i stället?